Aftonbladet – 21 januari 1856, sida 3

blifvit förordnad att sammanträda i Stockholm för att afgifva betänkanden och förslager angående anordnandet af de förenade rikenas konsulatväsende m. m. Från Christiansand skrifves den 3 Jan., att man äfven derstädes börjar att klaga öfver den sg. k. penningebristen. För att afhbjelpa denna har handelskåren ansökt om att statskassan skulle ställa ett större belopp till diskonteringskommissionens disposition. I Christiania har kreditkassan varit betänkt på att utfärda ett slags räntebärande papper, som i vissa förhållanden skulle göra tjenst i stället för pengar. Läroverken). IV. De gamla språkens öfvermakt i undervisningen hade något skäl för sig, hvad hebreiskan och grekiskan beträffar, när skolorna hufvudsakligen afsågo prestbildningen; hvad grekiska och latin beträffar, när den grekiska och romerska litteraturen utgjorde icke blott den bästa, utan snart sagdt den enda litteratur af högre värde, som fanns att tillgå; hvad slutligen latinet ensamt beträffar, när detta språk var, om icke i egentlig mening ett lefvande språk, dock ett språk som allmänt och så godt som uteslutande begagnades inom vetenskaperna, inom kyrkan, inom diplomatien 0. 8. Vv. Sedan alla dessa förhållanden upphört, hafva äfven de gamla språkens derpå grundade rättigheter upphört. De stå qvar och skola alltid qvarstå, icke blott i likhet med arabiskan, sanskrit m. fl., såsom värdiga och interessanta föremål för språkforskningen, utan äfven i ännu högre grad än dessa såsom vigtiga och nödvändiga hjelpmedel för hvarje djupare forskning i forntidens, ja väl äfven till en del i sjelfva den nyare tidens historia och kultur. De skola följaktligen alltid qvarstå såsom vigtiga föremål för den lärda forskningen; men de äro icke längre att betrakta såsom beståndsdelar i den allmänna bildningen. Och såvida elementarläroverken just böra hafva till ändamål att bereda den kunskapssökande ungdomen delaktighet af grundvilkoren för den allmänna bildningen uti den tid, hvari vi lefva och uti hvilken den är kallad att verka, men icke att bibringa de för vissa särskilta yrken nödiga specialkunskaper, hvilka tillhöra dels särskilta läroanstalter, dels universitetet, så kan man utan öfverdrift påstå, att de gamla språken icke i vår tid egentligen höra till elementarläroverken. En följd häraf är, att de böra och ovilkorligen äfven, förr eller senare, komma att derifrån försvinna, så snart det allmänna föreställningssättet hunnit tillräckligt mogna för en så genomgripande förändring. Det är emellertid endast långsamt som en sådan åsigt vinner insteg. Till att börja med inskränkte man sig till yrkandet, att de Jlärjungar, som ämnades för det industriella lifvet, skulle befrias från de gamla språkens studium och sammanföras i en särskilt (så kallad modern eller real) bildningslinie, inom skolan, samt att de öfriga, som fortfore att idka så kallade klassiska studier, jemte de gamla språken (i synnerhet latinet) skulle lära något mera än förut af naturvetenskaper och lefvande språk. Att denna sistnämda fordran verkligen måste medföra en inskränkning i de gamla språkens studium, är klart; likväl vågade man ännu icke positift uttala detta. Ungefärligen på denna ståndpunkt lemnades frågan af den stora uppfostringskomiten, som äfgaf sitt betänkande år 1828. Omkring 10 år senare uppträdde Geyer med sitt bekanta yttrande att de gamla språken finge maka åt sig, hvilket, ehuru icke vid tillfället till sin praktiska betydelse närmare bestämdt, likväl väckte ett så utomordentligt uppseende, emedan det ändock innehöll en positiv fordran på inskränkning uti de gamla språkens genom häfden helgade rättigheter. Det dröjde icke ännu ett tiotal af år, förrän yrkandet på de gamla språkens fullkomliga uteslutande ur elementarundervisningen framställdes, och den till och med af en skolman (hr Siljeström ), ett yrkande, som väl vid den tiden föreföll och ännu troligen skall förefalla mången såsom föga annat än en paradox, men som troligen inom en icke aflägsen tid skall erkännas verkligen vara den enda tidsenliga lösning af frågan, Ehuru den offentliga diskussionen af ämnet under de senare åren varit mindre liflig, är det likväl nogsamt bekant, att redan nu många personer, hvilkas omdömen äro af värde, dela samma åsigt, ja, att den till och med vid senaste riksdag blifvit yttrad inom sjelfva presteståndet. Inom skolan har satsen hittills endast vunnit praktiskt erkännande genom de gamla språkens undanskjutande till högre klasser. Hebreiskan läses numera, enligt Upplysningarnes, hufvudsakligen endast i de två eller tre högsta klassernå af de större elementarläroverk en, och äfven i dessa endast af ett jemförelsevis ringa antal lärjungar. En stor del af de lärjungar som läsa grekiska, begära dispens från Kebreiskan; och vid en del läroverk synes det utgöra ett sällsynt undantag, att någon läser detta språk, Det säges ock i Upplysningarne, att hebreiskan håller på att utdö vid elementarläroverket. Man kan icke annat än önska frid öfver stoftet. Hvad grekiskan beträffar, så har början af dess studium blifvit förflyttad till 4:de, 5:te, ja 6:te klassen; och, i följd af den rättighet till dispens från de gamla språken, som meddelades i 1849 års cirkulär, är det endast omkring 50 4 eller hälften af de lärjungar, som kommit nog högt upp i skolan för att ) Se Aftonbladet n:r 4, 7 och 11. ) Uti Tidokrift för lärara ach unnfnetrarva