Aftonbladet – 16 januari 1856, sida 2

En pestbåts äfrentyr meilsn Gottland och iland den 17—21 sistl. Bee. Vi meddela nu efter Gottlands Läns Tidning fortsättning af vår i n:o 6 börj. e skildring om de raska Klintekarlarnes lidanden under färden mellan Klintehamn och Stora Carlsön samt under den 3 dygn långa vistelsen på den sistnämnda obebodda ön. Ölands ordinarie postbåt, förd af skepparen Joh. Nilsson och bemannad med postroddarne N. P. Lindström, P. Olson och S. Samuelsson, utrodde från Klintehamn den 17 sistl. Dec. kl. 9:f. m., medförande Wisbyposten af den 13 och 2:ne resande, f.d. kronoarbetskarlarne Westerberg och Flodqvist. Vädret var stilla. I början arbetade man sig fram genom issörja utanför Klinte. När båten kommit i bredd med Lilla Carlsö, inträdde N. kultje, och en hastigt uppkommen hög dyning bebådade hårdt väder. Kölden var stark, och utanpå båten, i vattengången, hade redan is bildat sig. Kultjen tilltog alltjemnt, så att på höjden af Stora Carlsö måste årorna uppläggas, hvilka dessutom af påfrusen is började bli oanvändbara. Vädret växte; ref iseglen måste intagas; sjön började slå öfver. Likväl fortsattes resan, i hopp ati blåsten skulle, om än icke minskas, dock åtminstone ej tilltaga. Men då de kommit vid pass 3 mil utanför St. Carlsö; öfvergick vädret till våldsammaste storm, och båten, som öfversköljdes af bråttsjöar, nedisades mer och mer. Akterseglet måste nu nedfiras. Äfven förseglet, ehuru det var refvadt, måste nedhalas och kunde endast föras i s. k. trekant. Med den nordliga sidovinden skulle nu antingen Öland eller Gottland sökas; men båten utgjorde snart, i följd af de oupphörligt öfverspolande vågorna, endast en isflotte, och allt hopp stod nu till St. Carlsö, ifall denna kunde upphinanas. Men i snötjockan kunde den knappt skönjas. Tilståndet började bli mer än äfventyrligt. Man sökte fortfarande och så mycket möjligt var, att ösa vattnet ur den isiga båten; men besättningen var genomvåt och styffrusen; kläderna voro öfverdragna med tjock is. Ändtligen, efter många ögonblick af dödsfara bland de höga bråttsjöarne, nalkades man Carlsön. Men-hur skulle man lyckligen kunna landa? På norra sidan, lofvarts, var det för bränningarne ej tänkbart; alltså till södra sidan. Der låg äter vinden från land. Att hålla bidevind var icke möjligt, inga segel kunde föras, och dessa voro pu dessutom i följd af nedisning ohandterliga. Att ro var lika litet möjligt, ty årorna voro förvandlade till isklumpar. Ögonblicken voro dyrbara: än slungades båten in mot klipporna, än ut igen. Då — ett raskt beslut, en yttersfa ansträngning! Ur isbädden i båten uppbröts draggen och kastades. Tog den, så var räddning möjlig; i motsatt fall var undergången gifven, ty båten vakade ej mer. Det blef ett ögonblieks tystnad, ett ögonblicks ängslig förbidan! Men — draggen tog, båten såg upp! Det var en glimt af glädje; men huru komma i land? Den ena dödsaningen aflöste snabbt den andra. Här lågo nu de nästan förfrusna menniskorna så nära klippan — denna klippa, så storartadt vild i sin naturbildning, så hård och ohjelpsam, och dock så efterlängtad ! Den vilda stormen och yrsnön. fortforo, kölden var bister, och de hvassa snöflingorna besvärade ögonen. Isbojorna, som omslöto de olyekliges kläder, blefvo allt tyngre oeh tillsnördes allt hårdare. Då kom ett