Aftonbladet – 16 januari 1856, sida 2

koja vid grinden, men släpptes lös om nätterna och skällde så att det hördes vidtomkring. Snart fann han dock att denna hund kostade honom mycket mera än hans hushållerska, som onekligen hade vida mindre helsa och följaktligen mindre appetit än grindvaktaren. j Han försökte visserligen nedsätta rationerna för den stackars Pylax, hvilket hade till följd att den förr så outtröttlige gårdvaren skällde allt svagare och slutligen blef lika tyst som den koja, i hvilken han låg med slokande öron och fruktlösa blickar mot fönsterna i det röda huset. Hvad skulle väl koummissarien göra med en gårdvar som icke ville skälla som hund och icke heller lefva som en menniska? Han sålde den, till sin och troligtvis äfven till Pylax stora glädje och gamman. Men för att icke tjufvar oah andra hugade spekulanter skulle tro att Pylax vår sin kos, ströfvade kommissarien sjelf om aftnarne kring sin gård och skällde med egen tunga, härmande dervid så skickligt den försålda hundens skall, att folket i grannskapet på lång tid icke hade sig bekant den stora besparingen i kommissariens utgifter. Men efter några månaders förlopp fann sig likväl kommissarien föranlåten att, hur mycket det än kostade på honom, ånyo lägga sig till icke blott en, utan äfven tvenne hundar. Orsaken till denna stora opåräknade tillökning i hushållet var följande händelse, som Skeppslagets rätts protokoller räddat åt minnet. Det röda huset 1 skogen hade, utom bottenvåningen som innehöllj,köket och hushållerskans rum; sin. öfra våning, bestående af en större sal och en mindre sängkammare. Denna våning beboddes af kommissarien sjelf. I sängkammaren stodo hans säng, hans byrå och hans kassakista, denna sistnämda möbel a jern med många bommar och lås samt fastskrufvåd vid golfvet. (Forts följer.)