Aftonbladet – 16 januari 1856, sida 2

icke såg farlig ut — och tillät henom stiga i land och afföras till köpmannens boning. Men snart vände sig bladet! Tullchefen, underrättad om den fientliga landstigningen på Sverges heliga, för John Bulls ladugårdsafvel förbjudna jord, råkade pligtskyldigast i stor förskräckelse och sände bud till köpmannen att denne genast skulle exportera kalfven till England. — Mannen vägrade. Att bryta sig in i ladugården och taga kalfven med våld, hade sina betänkligheter. Hvad ville man göra? Skulle icke karantän kunna vara nog? Derom innehöll författningen intet; men då karantän ansågs tillräcklig att skydda menniskolif i fråga om kolera, borde väl behofvet af skydd ej vara större för nöten. Slutligen kom man öfverens att den resande kalfven skulle placeras hos en veterinärläkare, der han ej kunde komma i beröring med några af sina svenska bröder, och således sättas i ett slags karantän, under det förfrågan afgick till vederbörlig auktoritet i Stockholm. Skrifvelser vexlades, de kloke lutade sina hufvuden tillsamman — ja! det var klart, kalfven borde resa ut igen; men den envise köpmannen svarar ju att han gör det ej och att han viker blott för våld,. Hvad skall man då göra? Införas fick kalfven ej, karantän gillas ej, anbefalla hans slagtande kan man ej, ty han har den oförskämdheten att må mycket väl. Der stod man nu! Det säges att när läkarne ej finna det löna mödan att ordinera för en sjuk, så besluta de att använda den exspektativa metoden. Så gjorde ock auktoriteterna, och — förunderligt! — det hjelpte. Köpmannen, som fann att kalfven kostade betydligt i underhåll på veterinärinrättningen, anmälte efter några månaders förlopp hos tullchefen, att han beslutat gifva vika och exportera kalfven. — Stor belåtenhet, allmän omfamning! — Som ett fartyg just skulle afgå till England, beslöts att begagna tillfället. Tvenne tullbetjenter. beordrades att från karantänsstället afhemta den förnäma fången och föra honom ombord. hvilket de naturligtvis med mycken högtidlighet verkställde. Skeppet lade ut och kalfven afreste. Den gordiska knuten var afhuggen! Besynnerligt nog såg man dagen derefter ett annat fartyg afgå till inrikes ort, på hvilket befanns en kalf af alldeles lika färg och teckning som den engelska. Ja, mången tyckte att denne hade vackrare former än den exporterade engelsmannen; men detta var sannolikt ett misstag. Tidningarne i städerna på Sverges vestra kust omförmäla äfven en utmärkt korthornstjur, som förliden sommar blifvit från England inköpt af en stor possessionat i Halland. Hvad väg har den kommit? — Skall man aldrig lära sig inse att dessa spärrningsåtgärder ej tjena till någonting?