Aftonbladet – 16 januari 1856, sida 2

gen och med afseende på dennas tarfliga födoämnen, sökte han öfvertala landtfolket att ofta förtära blodpudding, en rätt som han sjelf med stor begärlighet förtärde. Men som blod icke gerna kunde åtkommas utom vid de tillfällen då något djur slagtades, hvilket mestadels blott skedde om hösten, så trodde han, att om man blott en eller två gånger i veckan åderlät sin ko eller oxe, skulle denna välsmakliga och mycket närande föda oftare och utan särdeles kostnad kunna erhållas. För detta välmenande råd, som troligtvis icke följdes, fiok han tillnamnet: Kobarberaren;, ehuru det blott var menniskor han i sina dar åderlåtit. En dag väntade han en bekant från Stockholm och köpte från Ensta en lefvande anka, den han ordentligen lät slagta och plocka. Men straxt derefter kom bud från hufvudstaden med underrättelse att den bekante vore hindrad från att komma. Kommisgarien skickade genast den slagtade och plockade ankan tillbaka till gästgifvaregården och ville hafva sina pengar åter, under försäkran att han icke fordrade någon ersättning för sitt besvär med slagt och plockning. Oaktadt denna försäkran, återbekom han likväl icke sina penningar, utan måste sjelf uppäta ankan, hvilket länge förargade honom. Hvarken blommor eller andra för ett. hushåll nyttiga grönsaker funnos inom hans gård, ehuru han nog hade passande jord dertill. En gång sådde han likväl ut roffrön, emedan han tyckte mycket om rofvor. Men för att foglarne icke skulle upptäcka hvar han nedsatte fröen, sådde han om natten. Trots denna ovanliga försigtighet, uppkommo dock högst få rofplantor. Då svor han öfver ugglan och sådde aldrig något mera. Han hade från Stockholm medfört en gumma, med hvilken han var bsslägtad och som länge förestått hans hus, samt en stor hund som skulle bevaka hans gård. Hunden hade sm