Aftonbladet – 16 januari 1856, sida 2

1C5C redan nade Cller borjade aävt ia SJUKAOMEN. — Sedan den upplysning blifvit kungjord, att någon svartormssjukdom icke finnes och att de ifrågavarande svarta fläckavne i munnen hos vissa kreatur utgöra hudens naturliga färg, samt att ryktet om en sådan sjukdoms. tillvaro vore uppfunnet och kringspridt af qvacksalvare som sökte att förtjena penningar på andras lättrogenhet och göra troligt att de förut friska kråaturen blott genom dem och en grundlig svartormskur kunde räddas ifrån döden, — afstannade slutligen de täta förfrågningarne, ehuru tron på svartormen? visserligen icke dermed blef till fullo eller för allo utrotad. Utan att inlåta sig i någon vidare polemik med Svenska Tidningen i anledning af hennes i dagens n:r upprepade beskyllningar mot den misshaglige förf. af kritiken rörande expeditionstaxan, att städse hafva med bitterhet, ohöflighet och utan iakttagen tillbörlig ;vördnad mot hrr statsråder framställt sina erinringar mot regeringen, samt derigenom i sin mån hafva ådragit oppositionspressen en sådan missaktning från regeringens sida, att föraktet deraf blifvit en skörd, har förf. endast velat lemna den upplysning, att hvarken han eller någon annan liberal, honom veterligen, ansett Sv. Tidningens eller dess adjutanters pennor farliga för den liberala saken, än mindre för att tysta, dessa trott något munlås, å tryckfriheten vara behöfligt. Deremot har både undertecknad och den liberala pressens representanter i förra tider, liksom förmodligen ännu, ansett det i högsta grad olämpligt, att det oficiella bladet har någon annan, vare sig konservativ eller hberal, färg än regeringen sjelf. Af sådan anledning var: det således nödigt för den frisinn de pressen under den tid då regeringens åsigter troddes vara liberala, och då flera af dess åtgärder äfven tycktes tillkännagifva en tendens att bryta med konservatismen och anträda framåtskridandets bana, att protestera emot ett så abnormt förhållande som att en tjenstgörande adjutant hos H. M. Konungen tilläts uppträda i reg:s eget blad med förfäktande af konservativa grundsatser och uttrycka sin missbelåtenhet med den nya regimens riktning åt det liberala hållet. Sådant skulle naturligtvis mot regeringen väcka grundade misstankar om dubbelt spel, hvilka misstankar den liberala pressen önskade aflägsna för att icke undergräfva förtroendet till styrelsen. Att detta är något helt annat än att vilja sätta munlås å tryckfrihetens eller förbjuda de konservativa och deras hejdukar att uti sina egna blad trycka hvad de behaga, lärer hvar och en finna, som har något slags förmåga att distingucra. Vi trodde i sanning icke, att en sådan förmåga skulle saknas hos en eljest så anspråksfull publicist som Sv. Tidningens utgifvare, hvilken tillika nästan i hvart nummer berömmer sig af sin oväld och den högsinthet hvarmed han behandlar sina politiska motståndare. — AINO sn