Aftonbladet – 14 januari 1856, sida 2

ingalunda förfäktat den mening, hvarken att expeditionslösen skulle försvinna eller nedsättas, utan endast att den skulle ingå i charta sigillata och sålunda tillfalla statsverket, som. det deremot ålåge att tillräckligt aflöna domarekåren och öfrige tjenstemän, som nu beräkna en stor del af sina inkomster i expeditionslösen. Följaktligen var ej heller då frågan om att åt den rättsökande allmänheten förbehålla någon rätt att processa eller tvista för intet, eller för lägre pris än nu, utan endast dels att förekomma missbruk af diskretioner till domare, dels att ieke göra de sednares inkomster tillfälligt beroende af mer eller mindre vidlyftiga protokoller, samt rättegångarnes långsamhet. Läsaren finner således, att detta var ett ämne hvarom regeringen icke ens egde rätt att besluta utan ett föregående beslut af Rikets Ständer, och some förutsätter en föregående total lönereglering vid alla domstolar och en mängd administrativa embetsverk. Vi förmoda också att regeringens ledamöter i detta hänseende icke påtänkt en så beskaffad reform, emedan de då troligen underlåtit utfärda en ny expeditionstaxa och i stället för Rikets Ständer vid nästa riksdag framlagt proposition om ett förändradt aflöningssätt för de tjenstemän hvilkas inkomster bero endast af expeditionslösen eller s. k. sportler. Frågan hade också då stått på en helt annan punkt och troligen jemväl blifvit af Aftonbladet på ett annat sätt bedömd. Då emellertid det gamla systemet skulle bibehållas, påstår kritikens förf. fortfarande att orättvisa skulle blifvit begången om regeringen öfver höfvan nedsatt domares och andra tjenstemäns inkomster genom den dem försäkrade lösen, och att sådant skulle hafva föranledtersättningsanspråk på statsverket, hvilka Rikets Ständer icke förutsett eller beräknat, likasom han fortfarande yrkar den sats, att vinsten af dylika nedsättningar i allmänhet i sjelfva verket icke komma de rättsökande till fördel, utan i de flesta fall en hop sakförare, som derigenom lättare kunna locka parter till desto fler och orimligare rättegångar, äfvensom, under hvilket system som helst, förf. anser det vara mindre statsmannamessigt att låta statsverket betala tvistande parters rättegångskostnader, eller alltför mycket nedsätta desamma, för att derigenom mångfaldiga antalet af gräl och processer. Försvaret för denna grundsats tillhör egentligen icke detta genmäle, men skall icke uteblifva om det påkallas. Beträffande särskildt den ifrågavarande kritiken, så har den, såsom läsaren säkert iakttagit, endast i förbigående fästat sig vid de nedsatta afgifterna; hvaremot de hufvudsakligaste anmärkningarne gå ut på att visa de väsentliga fel och förbiseenden som i öfrigt vid taxans utfärdande ligger regeringen till last, och hvarpå listan torde kunna vid tillfälle i rätt betydlig mån ökas: Svenska Tidningens försvar för regeringens underlåtenhet, att öfver taxeförslaget inhemta nödiga upplysningar från vederbörande, är särdeles klent, då ursäkten endast består deruti att sådana upplysningar icke behöfts, emedan regeringen för 20 år sedan i samma ämne infordrat utlåtanden, hvilka ännu varit att tillgå. Detta argument skulle säkert kunna begagnas i frågan om alla möjliga förslag, derest man vill gå så långt eller än längre bort i tiden. Vi beklaga emellertid att regeringen icke lärer tagit kännedom af de äldre utlåtandena i ämnet, emedan de flesta bristerna i förslaget då torde hafva uteblifvit. Slutligen tacka vi Svenska Tidningen för dess medgifvande att taxan åtminstone i ett fall, eller angående svarande parts skyldighet att lösa rättens dom. och utslag, står i strid med lagens tydliga stadgande i 24 kap. 7 rättegångsbalken, och att all sannolikhet är att förordningen i denna del kommer att få en tolkning öfverensstämmande med stadgad lag. Detta medgifvande torde göra tillfyllest för att ursäkta kritikens stränghet isynnerhet mot grrefvarne Sparre och Mörner hvilka sjelfva beklädt domareembetet och således väl bordt veta hvad som är lag. Att i öfrigt en författning är så uppställd, att den behöfver förklaras innan den ännu blifvit ens tillämpad tyckes väl bevisa att nödiga upplysningar saknats oeh att statsrådets ledamöter begått en blunder. Vi önska nu endast, att icke den utkommande förklaringen må tarfva en än ytterligare förklaring. I sammanhang härmed kunna vi tjena med den upplysning, att icke blott hofrätterna utan jemväl kongl. kammarrätten lärer beslutat att till Kongl. Maj:t ingå med anhållan om förklaring i icke mindre än 9 eller 10 punkter af den nya expeditionstaxan; och att dylika förfrågningar och hemställanden i afseende på rätta förståndet af taxan inkomma jemväl från rådstufvuoch häradsrätter samt andra myndigheter lärer knappt kunna betviflas. Slutligen och i anledning af Svenska Tidningens stickord mot den ifrågavarande kritikens förment byråkratiska syftning, hvilken skulle strida mot de grundsatser hvartill de liberala i denna fråga före detta bekänt sig, får författaren underrätta Svenska Tidningen att, ehuru han städse varit, är och, som han hoppas, till sina principer alltid förblifver Hiberal, han likväl, just ur denna synpunkt, anser det nuvarande af affärslifvets utveckling och göromålens mängd beroende aflöningssättet af domarekåren tills vidare vara att föredraga framför den, ensamt genom förslag af reges katts —— —-LLJ Ål Sam Jag var föresfd 48 Ke IL.