Aftonbladet – 14 januari 1856, sida 2

Som jag var förgiftad, så höll jag hufvudet på sned och hade hela ansigtet öfversmetadt med blyhvitt. Nu skulle jag äfven visa att giftet förorsakade mig de grufligaste smärtor, och det var ju klart att jag då borde hålla begge händerna på magen, hvilket jag också gjorde. . På detta sätt gjorde jag min entrå, särskildt besvärad deraf att något blyhvitt råkat komma i mitt venstra öga, så att jag blott kunde ha det högra öppet. Jag hade knappt hunnit fram till sufflörluckan förrän en röst från salongen ropade: Se, nu kommer Pelleb hvarvid hela publiken utbrast i gapskratta Aldrig hade jag väl kunnat föreställa mig att jag i en så hög rol och i en så grann kostym skulle bli skott-tafla för otididigheter och skällsord. Aldrig hade man ropat Pelle åt mig när jag spelat bonde, munk cller röfvare. Det dröjde en god stund innan jag kunde börja min dialog för det myckna skrattet, och hur jag derunder var till mods kan ingen kristen själ föreställa sig. En som verkligen fått förgift kunde icke vara vara värre deran än jag då var. Ändtligen fick jag börja min monolog, som lyckligtvis var bland de kortaste. När jag slutat den, fick jag verkligen en stark applåd och tyckte mig äfven höra några röster ropa; Bra, bra ! Jag bugade, såsom jag sett mina kamrater göra till och med inuan de fått applåden. Då blef det ett nytt gapskratt i salongen, och när jag närmare lysenade till dem som, efter hvad Jag först tyckt, ropade: Bran, så hörde jag till min stora fasa, att det icke var pbra!y utan bara bälv de ropade biä, bäl Tillintetgjord och med stapplande steg vände jag mig om för att gå, då en annan hundsvott från salongen skriker till: Nu går Pelle i stallets. Det var för mycket... Jag störtade ut från teatern och det med sådan fart att kröningsmanteln, som fastnat i sufflörluckan, drog denna med sig efter mig på scenen, så att den stackars sufilörens skalliga nacke blef synlig för hela publiken, hvilken de.vid stormtjöt af förtjusning.