Aftonbladet – 14 januari 1856, sida 2

Du hade ingen glädje af dina applåder, stackars Pettero, beklagade farbrodern. Men var du aldrig framme i några större roler, frågade fastern. Jo, ibland spelade jag kung. Du kung ? Ja, för det jag var den längste vid hela teatern ... för öfrigt behöfver en kung bara stå rak i ryggen och nicka, och vanligtvis har han inte mycket att tala. Nå, hur bar du dig åt som kung? Petter dröjde med svaret och tycktes fundera på något. Efter en stunds tystnad förde han hornet till munnen och tog en ny klunk. Sedan ställde han hornet ifrån sig och sade: Efter vi kommit in på det kapitlet, så är det så godt först som sist tt berätta er hur jag !lef qvitt detta fördömda sällskap. Ack ja, gör det, kära Petter! uppmanade herr och fru Malm med en mun. Petter berättade följande: I dag är det jemt fem dagar sedan vi kommo till Göteborg och började ungefär vid den här tiden vår första representation, en stor tragedi i 5 akter jemte prolog och cpilog, kallad: Skydasängelen eller den tydliga sammansvärjningen, tyskt original, bearbetad för svenska scenen. Ridån hade fallit ö ver första akten under stormande applåder, hvilket mycket gladde vår direktör, emedan han ansåg göteborgarne för de största konstdomare i verlden.n Jag hade ännu icke varit framme, ty det var först i andra akten jag skulle in; men min rol, ehuru blott på ett halft ark, föreföll mig svår, emedan jag -måste ensam inträda på scenen och deklamera en monolog som var mycket hemsk af sig. Kungen misstänker nemligen att han fått in förgift och han känner redan de förfärligaste smärtor. Andra akten börjar och jag skrider långsamt in, såsom man sagt jag borde göra, med en förgylld papperskrona på hufvudet och sliäpande efter mig en lång kröningsmantel af ljusblått glattadt kaliko och prydd med förgyllda mindre papperskronor.