Aftonbladet – 12 januari 1856, sida 1

ER Ve as Tr free mb rred tralla nns M Rör FÅ RT STOCKHOLM. den 12 Jan, Utrikes Korrespondens. Paris d. 4 Januari 1856. Jag var d. 29 Dec. närvarande: då trupperna från Krim intågade. Jag ville kunna såsom ögonvittne redogöra för denna högtidlighet. För Frankrike är det omöjligt att med kallsinnighet emottaga dem af sina söner, som återkomma från slagfälten. Också är allt hvad tidningarne berätta er om det entusiastiska emottagande kämparne från Alma och Inkerman rönte fullt enligt med sanningen. Jag vet icke, för att tala med hr de Sacy i Debats, om det d. 29 icke fanns i Paris mer än en själ och ett hjerta; men hvad som är säkert det är: att den parisiska befolkningens allmänna hållning kunde gifva anledning till en sådan tro. Man får: erkänna, att högtidligheten, till och med utan några reflexioner, var synnerligen egnad att hos alla dem söm dertill voro vittnen uppväcka samma känslor, samma rörelse. De fyra regementen; som framtågade under våra ögon, det 20:e, det 39:e, det 50:e och det 97:e af linien, räkna lysande meriter, och sannerligen, ingen kunde betvifla att deras af försakäjser och mödor afmagrade krigiska figurer, deras illa medtagna och af krutröken svärtade uniformer, deras fanor, som äro fulla af hål efter kulorna och hvilkas örnar till största: delen äro bokstafligen sönderkrossade, samt slutigen de af deras sårade, som hadeförmått åtfölja tåget, tillräckligt vittnade om stridens svårighet och i följd deraf om segrarnes hjeltemod. Hvad angår: gardet, så har det, ehuru det sednare ankom utanför Sebastopols murar; åt dem betalt en nog stor tribut, för atticke Paris i detsamma skulle se ett slags arfvinge af detta första kejserliga garde, hvars minne Europa. evigt skall bibehålla. Det fick således sin del af befolkningens sympatier och bifallstecken. Kejsarens tal, åt hvilket jag nu vill egna några rader, har behagat trupperna. De civila hafva hos det klandrat den romerska senaten, men militären har tyckt om dess romerska legioner, som från urminnes tider haft sin plats i våra klassiska och nationella hågkomster. Några rörande scener uppstodo under den militäriska uppmarschen, då åskådarne igenkände vänner, slägtingar och bröder i ledet, hvilka de mer eller mindre trott vara hädangångna, och igerikänningsscenerna i sin dramatiska naturlighet på de kringståendes ansigten utbredde dessa pittoreska leenden, med hvilka tårarne blanda sig och som mässan angenämt njuter. Nog af, det var ett skådespel, som innefattade många partier, stort som hängifvenheten och uppoffringen , skönt som: triumfen , gladt som hemkomsten, och likväl högtidligt som faran och döden. Icke desto mindre hör jag af ögonvittnen, att åsynen af. segrarne var ännu mera gripande vid deras första ankomst hit i grannskapet, straxt efter det de lemnat lägret på Krim, innan de hunnit putsa sina ansigten, sitt hår, sitt skägg, sina kläder och sina vapen. Mången har beklagat, att man icke kunnat bevara det första utseendet alldeles oförändradt till intåget i Paris, och att man gått förlustig den verkliga sublima kontrast, som det skulle ha gjort icke blott mot hela prakten i emottagandet ; utan ännu mera mot allt det putsade, friserade, glänsande och komfortabla, som ligger i vår civila klädsel. Ett fel, som lättare hade kunnat undvikas, har jag anmärkt i afseende på gardet. Den del af gardet, som qvarblifvit i Frankrike, tycktes vara blandad med det garde, som kom från Krim, eller åtminstone voro de båda delarne af denna elitkår, mellan hvilka den allmänna uppmärksamheten gerna skulle ha velat göra noga skilnad, icke tillräckligt afs söndrade från hvarandra. Följden blef, att friska och blomstrande ansigten, som på längt håll luktade garnison i Paris, tycktes marschera tillsammans med andra ansigten, hvilkas karakteristiska bronsförg hade ofantligt mycket mera tycke af salpeter än rosor, och hvilkas drag af Sebastopols granit lånat en ypperlig sträfhet. Jag omtalar det blott som det syntes och uppgifver ej att så verkligen varit; men om denna sammanblandning icke egt rum, så bevisar det att det är de franska grenadiererna som öfverallt bibehålla sitt utseende, och å hvilka krutröken verkar som en uppfriskande pomada. Jag skulle förbigå ett af de mest öfverraskande dragen vid detta lilla militäriska triumftåg, om jag ej för er.omnämnde den verkhga åska af bifall som emottog general Canrobert. Denna åska var sådan att de, som icke kände orsaken hyarföre: dessa orkanlika rop på afstånd höjdes, trodde: att någon alldeles utomordentlig omständighet föranledt dem. Det är otvifvelaktigt att-dessa -bifallsrop icke allenast -egnades. den: ryktbare tt som med utmärkelse anfört orientaliska armån under -fälttågetsförsta del; utan lika mycket den som faderligt vakat öfver dess räddning under den första vintrens förfärliga pröfningar. Det är kanske ännu mindre tvifvel ——— —--—-—-—--—-—-— --—-— 2 zz: —