Aftonbladet – 12 januari 1856, sida 1

ker icke på Marias stupstock, utan att med detsamma tänka på hennes skönhet. Fru Hedin har ett hufvud som Elisabeth kunnat vilja komma åt. Gestaltens större eller mindre längd är icke heller någon småsak i tragedien, Om jag blifvit en tum körtare, yttrade en gång mademoiselle Rachel om sig sjelf, pså hade jag kanske icke blifvit hvad jag varit och är för tragedien.. i Och visste kanhända icke de gamle, de så ofta åberopade mönstren i konst och smak, hvad de gjorde när de i tragedien använde kothurnen (den höga skon)? Hvem kan föröfrigt påstå att fru Hedin, hvad sjelfva utförandet beträffar, icke skulle hafva lyckats i denna rol så bra som ml Jacobsson? Vi erinra oss hafva sett henne uti Börjesons tragedi: Erik den fjortondes son utföra en rol af stark tragisk effekt och lyckadeg i denna, ehuru hon dubblerade med fru Westerdahl, och sedermera har kon ju gått mycket framåt, så påstå åtminstone alla. Men den som vi tycka det mest vara synd om, det är mll Jacobsson. Liksom vore hon enkoni skapad för den finare komedien eller den borgerliga dramen, har hon också der sitt hela och enda fält. Och hvilket vackert fält! och . med hvilken stor talang och innerlig kärlek rörer hon sig icke der! Hvarföre icke då lemna henne ostörd i sin älsklingsverld, den hon så väl förstår och med så mycken värma odlar? Hur gjuter bon icke inihvarje rol, hon der framställer, hela sin personliga älskvärdhet, och hvilket gör att hvarje karakter merändels alltid blitfver sådan som författaren tänkt sig och åskådaren vill finna densamma! Men att rycka henne derifrån upp på tragediens tilja, att tvinga henne in 1 roler som hon icke ens har den ringaste håg för, det