Aftonbladet – 12 januari 1856, sida 1

är detsamma som att tvinga en sopran att sjunga altstämma, d. v. s. tvinga henne att förstöra sig sjelf. Under onaturliga bemödanden att röra sig på kothburnen, skall hon småningom förlora sin egen så naiva och okonstlade natur, och hvad skall hon slutligen föra med sig tillbaka när hon återvänder till sina förra roler? Kanske ett falskt, segt pathos, ett pathos af lera, som skall sluta med ett maner af sten. Den ende, gom nu, uti ifrågavarande storverk af Schiller värdigt och fullkomligt fyller sin rol, är br Almlöf. Men Almlöf är också ett minne utaf bättre tider. Men hvem är det då som så slösaktigt hushållar med våra få talanger? Att chefen för ett sådant verk som Kongl. teatern icke kan hafva tillfälle att sjelf genomläsa denna massa af pjeser och roler som förekomma samt på rund deraf bestämma rolfördelningen, det unna vi nog fatta. Men teatern har en litteratör, och den nuvarande är en af vårt lands utmärktare dramatiska författare, nemligen hr Jolin, som väl förstår att som sig bör fördela rölerna i egna pjeser. : Skulle han möjligtvis icke hafva något ord med i andras, icke haft något att säga när man ville gifva ett mästerverk af Schiller? Så synes det verkligen. q Och om så är, då fråga vi: hvad är det för illiterata rådmän som slå skånk på den tredje Gustafs tilja? Både Mindre och Södra teatrarne hafva i dessa dagar tagit sin tillflykt till djefvulen, och hvad skall man väl också ta sig till i dessa gudlösa tider! På den förra gifves ,Fin ondes:besegraro, och på den sednare ;Hin ondes skägg..