Aftonbladet – 11 januari 1856, sida 2

I I I Jag hade visst tid att skrifva -jag, sade Petter, och om jag också skrifvit, så hade mitt bref icke kommit fortare än jag sjelf med den postgång vi ha i Danderyd. Men säg oss då, hur långt har du varit? frågade klockaren med otålighet. I Gefle, farbror. I Gefle? jag anade nästan det, mumlade klockaren, således i Gefle. I Gefle, farbror. I Gefle! du i Gefle! upprepade fru Malm, icke mindre förvånad än om han hade nämnt Paris. Du skulle ju bara köra henne till närmar ste gästgifvargård, din toker! yttrade klockaren, skrattande af hjertans grund. Ja visst, men hvad skulle jag göra?... Vi åkte i den der ypperliga bredchäsen som jag lånte af inspektoren på Djursholm, och hon sade ju att hon i hela sitt lif aldrig åkt så bra... kunde jag väl då fara från henne med chäsen och låta henne stiga upp i en vanlig bondkärra?... Hon var så trygg när jag höll i tömmarne ... kunde jag då lemna henne i fulla skjutsbönders våld?.., nej tack!,,, Jag följde derföre med och det gick som en dans, det är säkert, Nå, hur är det med din vackra reskamrat?, frågade frun. Under resan var hon som ett vinterny, svarade Petter, men mycket gladare och mycket varmare, det är visst och sannt... Vi bara skrattade hela vägen... Jag, liksom hon, hade aldrig gjort en så lång resa förut.s aNå, och i Gefle sen? hvad tycker du om Gefle? och hvad roade du dig med i Gefle? voro den nyfikna klockarfruns frågor, Om all den saken en annan gång, faster lillav, genmälde Petter; nu har jag något vigtigare att tala om. Och det är?