Aftonbladet – 11 januari 1856, sida 2

Detta aktstycke har naturligtvis icke förfelat att väckaren viss Wippmärksamhet; och. isynerhet den engelska pressen har deraf tagt sig anledning till flerfaldiga betraktelser. ålunda yttrar Morning Post, att Ryssland, genom sitt anbud i afseende på sättet för åvägabringandet af Svarta hafvets neutralisation, direkt uppträdt mot andan och ordalydelsen af den bekanta tredje punkten, sådan den af vestmakterna blifvit uppställd. Att viljan, fullföljer Morning Post, efter allt hvad som förefallit, stipulera att Englands och Frankrikes fläggor skulle vara uteslutna från Svarta hafvet, medan den ryska, under förbehåll af de gemensamt med Turkiet träffade öfverenskommelserna, skulle der svaja, det är hvarken mer eller mindre än att drifva gäck med 0S8.N Österrike, som fått sig Rysslands ifrågavarande åsigter meddelade då Petersburgerkabinettet erfarit dess afsigt att söka tillvägabringa underhandlingarnes återupptagande, skulle emållertid icke :ha velat afstå från sin önskan att erfara hvilka vilkor vestmakterna skulle fordra af Ryssland; sedan Österrike af dessa vilkor hade fått del och dem godkänt, hade de, i form af ett ultimatum, blifvit till Petersburg afsända. Morning Post vidhåller ännu sitt äldre påstående, att de sålunda till Petersburg afsända förslagen gå ut på Svarta hafvets neutralisation, Donaumynningarnes afträdande till Turkiet, aåfståendet å Rysslands sida från protektoratet och åtagandet af förbindelsen att icke återuppbygga Bomarsund. Om de utsigter som kunna förefinnas till dessa förslags antagande i Petersburg, yttrar sig derpå Morning Post sålunda: Mon om man ock antagar, att Ryssland i andra punkter icke kunde gifva efter, så skall det likväl, derom äro vi öfvertygade, trots sitt cirkulär gå in på Svarta hafvets neutralisering, dock endast under det vilkor att Europa enhälligt fordrar det såsom en pligt. Men detta är nära omöjligt. Österrike vill och Preussen vill icke. Der ha vi redan en afgörande skiljaktighet emellan stormakterna. Väl har baron Werther, preussiske gesandten i Petersburg, fått i uppdrag att understödja grefve Esterhazys förslager i en för freden gynnande mening; men om detta skulle vara af någon ny.ta så borde det heta med allt eftertryck och ovilkorligt förorda, och det är tvifvelaktigt huruvida detta är fallet. Under sådana omständigheter kunna vi ej vänta att czaren gifver efter för Österrikes ultimatum. Visst är emellertid att han icke öfveriladt tillbakavisat detsamma; ty telegrafen har förblifvit stum, och det kan deraf antagas att man rådplägar om ultimatum. Men huru sannolik än en vägran är, så kunna vi dock ej ega visshet derom, förrän Ryssland handlat. Förmår det diplomatiska snillet gifva vilkoren en tvetydig mening, så kan Ryssland antaga dem, och derpå medelst underhandlingarne söka utså tvedrägt i Europa. Men det skall ej lyckas öfverlista oss, huru ifrigt det än må bemöda sig derom. Om kabinettet i Petersburg hyser denna tanke, hvilket är sannolikt, så kan det spara sig en sådan möda. Men svikes det iförhoppningen att på detta sätt skada de allierade, och vill det ej underkasta sig, så har det igen annan utväg öfrig än att afslå vilkoren för att på nytt låta saken afgöras genom vapnen. Ungefär i samma anda som Morning Post yttrar sig äfven den ministeriella Globex. Äfven Times förklarar sig öfver det ryska cirkuläret, hvilket den betecknar såsom eri ny förolämpning, ett nytt retande till krigi Att utesluta de allierade från det haf de eri öfrat, för att lemna herraväldet deröfver åt en flotta som ligger begrafven under sammäå hafs böljor, att vilja representera jemlikhete i magt emellan Ryssland och Turkiet geno ett fördrag hvaruti de hufvudsakligaste krig: förande parterna icke skola deltaga, att vilja ställa den europeiska frihetens sak under vår: den af Divanens förräderi, feghet eller falhet; äro vilkor så skymfliga att England måste förlora flere armåer joch flottor än Ryssland redan förlorat, innan det kan förnedra sig at antaga desamma. Det komme nu deruppå an, huruvida Ryssland vill antaga de af vestmakterna uppställda vilkor. Sker ej detta, så får kriget ha sin gång. Men då måste man ej hvila förr än detta krig vore lyckosamt bragt till ända, så framt ej engelska aristokratien, i hvars händer dess ledning ligger, och den inskränkta monarkien, till hvars elementer de aristokratiska institutionerna höra, skola få en sorglig ända. Times yrkar isynnerhet på att flottan må uppgifva det varsamhetssystem som den iakttagit under de båda sista fälttågen på Östersjön och påminna sig de ärofulla bedrifter, hvilka Nelson utförde med skepp af ojemförligt ringare qvalitet än de nuvarande örlogsskeppens. se — D. M. Konungen och Drottningen gåfvo i förgår å kongl. slottet en större soire med dans, ec af TT MM Tra lrattningen samt