— Kongl teatern uppförde i går Maria Stuart med den förändrade rolbesättning hvarom vi tillförene talat. Hr Dahlqvist hade öf vertaget Leicesters. rol. : Otvifvelaktigt: bereddes derigenom en ny och: behöflig lyftning åt framställningen. Hr Dahlqvists uppfattning af Leicesters ställning och karakter samt det handlingssätt, som deraf blifver en följd, syntes oss ganska, lycklig. I monologen, som följer efter samtalet med Burleigh, då Leicester finner sig genomskådad och misstänkt, lät hr Dahlqvist deremot ej nog markeradt framträda: den; karakterens verkliga lumpenhet;-som här, då den granna mäsken är borta, bör ohöljdt framträda. I den så ytterst svåra slutscenen tro vi äfven det hr Dahlqvist ej fullt uttryckte den förtappelsens förtviflan, som Schiller låtit Leicester erfåra, då han finner alla sina ränker, alla sina brott ha varit-förgäfves. begångnä, endast dragande öfver honom: blodskuld på blodskuld; och låtande det förflutna störta honom in ien evighet af ändlösa samvetsqval. — Hr Nygren, som spelade Burleigh, hade tagit denna karakter från en annan sida än hr Dahlqvist och bortlagt det bofaktiga drag som denne deri inlagt; men hans framställning blef i allmänhet matt. Man fann hos hr Nygrens Burleigh ingen sjelfständig viljeoch handlingskraft, hvadan bilden i det närmaste försvann för. åskådaren, eller åtminstone.nedsjönk. till en obetydlighet, som isynnerhet var i ögonen faliande efter den höga relief hr Dahlqvist deråt hade gifvit. ?