eger väl; han oekså, sina: vänner i viken, ty — såsom: ordspråket säger — ingen stal, om ingen, gömdep. , Han har, gissar jag, en gång smugit sig ner från, betesmarkerna eller kanske öfver isen på Ålands haf och helt oförmärkt slagit sig i slanger med ett eller annat högdjur, hvaraf sedan uppkommit ett kroaseradt yngel med:samma lystnad och jegenskaper som han.. Det är detta, förmodar jag, hvad svenskarne kalla sitt. inre Ryssland,, hvilket, när oldfar anfalles, städse söker hålla honom ryggen fri, illa grymtande i stor korua, så fort de förnimma hans nöd. : Att Svithiods ärliga. söner häröfver sjuda af harm, förundrar mig ingalunda, Men hvad som förundrar mig är deras kortsynthet. Kunna de ieke begripa att om de väkl tagit lifvet af besten -sjelf, så har racen sedan ingen trefnad, utan skingras som agnar för vinden! Sakna de mod? Hafva de: inga anförare? Der lefver ju :nu i gamla Thule en beryktad krigsöfverste, som haft mycket att bestyra med sådana affärer... Men det varsannt, den duger icke: det:var ju han som basunerade ut att Sveriges krigare ingenting annat skulle kunna vinna än huden full af stryk l Nå, nå — kommer dag, så kommer råd Tiden är ännu icke förbi. Men dyrbar och påträngande förefaller den mig. Det är som en af mina skalder sjunger: Jag urets knäppar hör — hvar knäpp det knäppa låter Är en utknäppter knäpp, som aldrig knäpper åter. Emellerti3, Vidar, gå du på i Aftonbladet och fortfar så som du börjat! Vid första stöten ur nordens krigslurar skall jag kommendera gjallarhornet för muwinen på Heimdall, och han skall blåsa så att det höres öfver alla himmelens väder, och blåsa så att äll verlden rusar till strids. — Bistånd skall ej Svithiod sakna. Sjelf skall jag härkläda mig och med alla mina einheriar deltaga i den gemensamma fejden... Så fullbordas Välas spådom. Men seger skall vinnas — äfven om jag måste stupa — och en ny jord uppstå, der intet kalmuckvälde vidare existerat . . . .. ...Men nu slut med politiken. Hvad du skrifver om den der koungl. odalbonden, som springer efter vackra asynjor för att anställa dem vid sin röirerade arrendegård, den han ieke på annatsätt kan upprätthålla, det gillar jag fullkomligt... fet Jag skall så mycket Helsa dig från Thor. Han är mäkta förargad — icke just på dig för det du glömde honom vid det der tilltänkta bröllopet, utan öfver em nyhet från gamla Upsala, den han nyss fått reda på. Detaljerna känmer han icke, men det säkra är att hans fordna tempel skall undergå ett slags ombyggnad. Det: är icke nog med, säger han, att man der så länge vändt och slängt hans gamla träbeläte och sagt att detär en bild af hvita christ, äfvensom man på sednare tider velat inbilla de godtrogne att hela byggnaden är en kristen kyrka (Thor bör väl ändå bäst känna, till den sakeh); utan nu vill man, utan aktning för gamla minnen och honom oåtspord, göra om helå herrligheten och kanske till sist resa upp en-lång fabriksskörsten på taket. Detta befarar han mest... Sök emellertid du att göra dig underrättad om förhållandet! Så fort öfverstepresten blir tillsatt — det är ett mäkta krångel och prat om afsägelser. och nya val — skall jag till bonom aflåta ett handbref och ställa allt till rätta: presterskapet vill alltid stå på god fot med kungen... och tvärtom!s. sa ban, som ramlade utför trapporna. Nej, nu — gudi befallandes — farväl med dig, son Vidar! Bed alla :svenskar, från den förste till den siste, lägga på minnet dessa ord ur mitt gamla Havamal: En ovis tänker sig evigt lefva få, em han flyr faran: Men åren gifva doek ingen frid; fast svärdet honom gifver. Stor omväg är det till: falsk vän, fast han i vägen bor. Men genvägar ligga Will trofast vän, fast han bor fjerran. . Sinom vän skall man vän vara, henom och hans vän. Men med sin väns ovän skallingen man vän vara. Tidigt skall uppstå den gods vill vinna: liggande ulf får sällan ek lår, ej sofvande krigeman. seger. Oden. RR a NE er AA RN