Aftonbladet – 9 januari 1856, sida 1

rarne i sakristian och anammat kyrkans silfee DY IRER om de väl en gång fått det i handen, möjligen kunde, gifva dem mod att trotsa helvetet och hela dess anhang. Klockaren, obekant med den. parlör Fin Onde begagnar när han sjelf och icke geuom andra sköter sina affärer, bestämmer sig för Rosenkullas språk, hvilket, om det. just Jöke kan; räknas bland de främmande lefvande språken, Jikväl är omenskligt nog och på samma gång lätt att tala, ; j . Han ger följaktligen tillräcklig luft åt sin mErRpe och bölar i sin djupaste kontratön. rasen verkade. Det blef tyst i sakristian, g Men; efter någon stund började arbetet ånyo. . Noch ein mahl,, tänker klockaren och bölar för andra gången, men kanske något mera uthållande än den första, ; Anyo djup tystnad i sakristian. Klockaren tror sig till.och med höra ängsligt hviskningar der inne. Detta styrker hans Tre ting äro vissan, menar ban, bölande för, tredje ; gången. och ,det minst. två hela takter. ; FR pe Samma verkan som förut. Det var nu så yst, att klockaren. kunde höra det sorgliga surret af en ; : uga som dog af hunger och köld midt bland den höga kyrkokronans kriDörren till sakristian öppnas nu småningom och; vår ,hjelte; ser , tvenne skälfvande karlfigurer, af hvilka den förste bär en lykta, skrida ut ur sakristian. ; Karlen med lyktan höjer densamma öfver sitt.hufvud och ser sig noga, omkring, möjligtvis.i den. förhoppning att kunna upptäcka någon naturlig orsak till det hemska ljud som stört. dem i, deras trägna arbete. . Lyktans sken faller på den rysliga gestalten med djurhuden och. hornen, med yxan och den,:blodiga armen. De två banditerna stå en stund orörliga af fasa, ty hvem hafva de väl för sina ögon? Hyem annan om ej sjelfva mörksens furste