Aftonbladet – 5 januari 1856, sida 2

ska åskådningar, (såsom Hegel mente att man gjort i nyare tider), utan der finnas verkligen ieke få poetiska drag. Med rätta säger Macaulay härom: Till de många exemplen, som i detta afseende påtränga sig läsaren, höra kärleken emellan krigsguden och Vestalen, vaggan som sattes i säfven, varginnan som gaf Romulus och Remus di, Faustulus herdehydda, sabinskornas bortröfvande, Curtius språng ned i bråddjupet, qvinnorna som med rifna kläder och upplöst hår kastade sig mellan sina fäder och sina män, Numas nattliga sammankomster med nymfen Egeria vid källan i den heliga lunden, de tre romrarnes strid med de tre curiatierna, de sibyllinska böckernas försäljning, Brutus förställda vansinne, brottet mot Lucretia, Horatius Coeles, Sezevolas och Clelias bjeltedater, drabbningen som vanns vid sjön Regillus genom Castors och Pollux hjelp, de 300 fabiernas hjeltedöd i striden vid Cremera, den rörande historien om Coriolanus och den ännu mer rörande om Virginia, den rysliga sagan om Albanesiska sjöns uttorkande, samt striden mellan Valerius Corvus och den galliske jätten. Ur denna i förhållande till Roms sednare historia ännu ganska naivt poctiska period har Macaulay lånat ämnena för sina romerska sånger. Valet af ämne bör således gillas, äfven af det särskilda skäl, att poeten icke försökt bringa sitt ämne i form af dramer, utan behandlat det episkt och i balladform. I sådan form har också sagda poctiska material — enligt intyg af Roms äldste kronist Fabius Piotor, äfvensom af Cato, Valerius Maximus, och Horatius — ofta blifvit behandladt afromerska skalder i visor, som plägade afsjungas med flöjtackompagnement vid måltider, men som i likhet med de germaniska och galliska bardernas sånger gått förlorade såsom dikter, ehuru de bibehållit sig i prosaisk omarbetning hos Livius och andra gamla historieskrifvare. Att ånyo gendrifva denna förvandling, och ånyo omgestalta några delar sf den äldre romerska historien till poesi, hvilket de en gång förut varit, är enligt