Aftonbladet – 5 januari 1856, sida 2

den återvändande våren tör nog finna ryssarne stödjande sig på mer än en stark befästningslinie, under det nyutskrifna trupper sätta dem i stånd att fritt operera å det eröfrade landet, och under det de envist behålla vägarne som föra till deras eget område. Den tredje och bjertaste tafian är den af 200,000 man lägrade på de höjder som dominera en eröfrad stad och bevakande en fiende som hårdnackadt kastar då och då en bomb för att afbryta den stillhet som under tre månader herrskat på det mest gigantiska slagfält i nyare tider. Deras arbeten äro inställda; tillredelserna för beqvämlighet och förströelser sysselsätta alla, från generalen till gemene man; den dagliga referenten af krigshändelserna förkunnar oss att han har föga att berätta. Vi vilja nu icke diskutera anförarnes fältherreegenskaper eller jemföra ett fälttåg i våra tider med Austerlitz och Jena, och de andra bragderna af de store hädanfarne. Vi vilja godkänna den läran att försigtigheten är krigarens hufvuddygd, och att de som vunnit lagrar också hafva rätt att hvila på dem en tid. Vi vilja antaga att mycket, som var omöjligt i September, blir lätt i Aprils Fälttåget på Krim är slutadt och det tjenar till intet att beklaga sig öfver det förflutna. Men vi kunna icke tänka på dessa ofantliga krigshärar, dessa milslånga rader af tält som betäcka dalar och höjder, dessa tusentals mulåsnor och hästar, dessa tons af spanmål, kött och hö, dessa staplar af ammunition, dessa väldiga transportflottor, utan att jemföra all denna rikedom med den stackars ottomanska armens blottställda belägenhet, åt hvilken man, liksom på spe, anförtrott tryggheten af sultanens halfva rike. Det finnes fullt upp med män och krigsförnödenheter, men finnas de äfven på rätta stället? Helt visst kunde några af de sysslolösa framför Sebastopol besparas för en annan krigsskådeplats. För Kars fall äro vissa statsmän och generaler skyldiga en sträng räkenskap. En starkt befästad plats är i fiendens våld, en hel provins är öfversvämmad af baschkirer och kossacker. Mången tapper man är bestämd att stupa innan den uppgifna staden återvinnes från inkräktaren. Muraviews namn upprepas sannolikt nu med bäfvan af perserna och afghanerna; den moraliska lärdomen från Sebastopol måste ånyo med bekymmer inläras. Men ännu större blir ansvaret, om czaren efter en sådan varning tillåtes att befästa och utvidga sin triumf. Omer pascha har landstigit den abasiska kusten för att befordra fiendens återtåg genom en marsch mot dess eget område. Klokheten af denna åtgärd kan man sätta i fråga, men det är nu skedd gerning och det återstår intet annat än att framhärda uti hvad han har begynt. Det är bevisadt, att generalen är utan resurser; det är bevisadt, att seraskieren och han kolleger icke äro i stånd att förse sin ende fältherre med de första förnödenheterna för ett fälttåg. Turkiska armåen är liten, den är utan resurser, på en ogästvänlig kust, och vintern har redan inbrutit. Händelserna vid Donau oeh Balaklava torde förnyas under en tredje vinter. Turken är härdad och tålig, han behöfver icke rycket och fogar sig villigt i omständigheter der europeiska trupper skulle förlora både kurage och disciplin. Men ingen styrka och ingen tålmodighet kunna motstå pröfningar i öfvermått. Erbåller den turkiske generalen icke något understöd, blir det ej blott omöjligt för honom att besegra fiendens armå; han förlorar derjemte sin egen. Trots deras allierades framgångar, hafva turkarne lidit mycket under det närvarande kriget. Vi tilltro oss knappt att bestämma antalet af dem som försvunnit under de två årens strid. Omer pascha kommenderar nu de sista af sultanens trapper, på hvilka man kan bygga under ett aklilt krig. Änskönt tappra och undergifna, måste de dock duka under för de olyckor som drabba deras folk och isynnerhet för de nyheter som nyss nått dem. Det är en farlig, ja en brottslig politik att lemna dem ensamma och utan understöd äfven för en kortare tid. Det är blott en slutsats, som kan dragas af de fakta vi här anfört. En tillräcklig styrka från det allierade lägret bör ofördröjligen afgå för att deltaga i det asiatiska kriget. Vigten af en kristen kåri dessa trakter har ofta blifvit påyrkad. Invånarne må visserligen ej tycka särdeles mycket om ryssarne; men hvad som är ganska säkert är, att de frukta muselmännen. Det kan icke betviflas att i politiskt hänseende skulle närvaron af en britisk eller fransk division hafva de mest välgörande följder. Men äfven dessa yttre förmåner äro ringa i jemförelse med vigten af att bispringa de försummade turkarne, att skänka dem ett länge väntadt understöd och att genom ett kraftigt anfall väcka fienden ur dess eröfringsdröm och tvinga honom att tänka på försvaret af sin högst värderade provins. De regementen som ledo mest under sista striden må väl stanna qvar för att rekrytera sina glesnade leder; men det finnes säkerligen ändå tillräckligt med trupper i östern, för att kunna undvara 10,000 man till ett fälttåg i Asien. Det finns också divisionsgeneraler i de båda armåerna åt hvilka man med tillförsigt kan anförtro ett sjelfständigt befäl, och det militäriska snillet lärer nog också åter träda i dagen, sedan det under en elfva månaders kanonad legat förborgadt. Tiden är nu inne för ett sådant företag, men snart torde den vara förbi. -Lemna vi fienden att draga nytta af och fullborda sin triumf, Maeaulays egen Förklaring ändamålet med hans romerska sånger. I alla händelser må