Aftonbladet – 5 januari 1856, sida 2

Maeaulays egen förklaring ändamålet med hang romerska sånger. I alla händelser måste man medge att detta företag vittnar om mera djerfhet än Herders lyckade försök att i motsvarande form öfversätta de spanska cidromanserna, hvilka ännu finnas i sin ursprungliga gestalt och i hvilka en ande lefver som är närmare beslägtad med vår än den fornromerska är det. En med blott medelmåttiga poetiska gåfvor utrustad författare skulle bafva varit oförmögen att lösa den uppgift Macaulay föresatt sig i sina romerska sånger. Ty härvid gällde det att försätta sig i den för oss alldeles främmande religiösa, sedliga och politiska andan hos en aflägsen naift poetisk tid; och detta under en tidpunkt då den reflekterande tanken, det beräknande förståndet utvecklat hela sin makt; då allt blifvit föremål för iakttagelse, till och med sättet att observera, allt blifvit fördt under reglor, till och med konsten att gifva reglor; då, såsom en fransk kritiker säger, vetandet är oss nödigt för att kunna tänka, nödigt för att kunna känna, och nödigt för att kunna tala; då vi endast derigenom kunna förena mängden af våra kunskaper och meningar med själens ursprungliga gedigna enkelhet, att vi upphöja det blott förständiga tänkandets otaliga ensidiga reflexioner till den ståndpunkt som Schelling kallat intellektuel åskådnings eller åskådande förstånd, Hegel åter konkret tänkanden. På sådan grund står Macaulay, så vida han åt alla sidor — såsom statsman, parlamentstalare, kritiker, historieskrifvare och poet — är en alltigenom harmoniskt utvecklad natur. Såsom statsman fasthåller han alltid den lefvande åskådningen af engelska folkets hela politiska utveckling, upplyser nutiden och framtiden med forntidens ljus, söker att sammansmälta det nya olösligt med det gamla, att göra det skenbart revolutionära isjelfva verket till en utveckling af den engelska författningens ursprungliga id, med deremot aflägsna allt blott förstörande som härstammar från ett ensidigt, oförnuftigt, nyhytslystet, på ihåliga teorier