Aftonbladet – 5 januari 1856, sida 2

såsoni eh själfull, djuptänkt kritiker, dessutom sedan tio år värderad äfven såsom skald; men !på fastlandet blef Macaulay berömd först genom sin sednaste skrift, det förträffiiga arbetet i Englands nyare historia, och i egenskap af poet var han ända hittills en fullkomligt obekant storhet, till och med för mången konstdomare ex professo. Först genom det Tauchnitzska aftrycket af hans dikter i original, har utsigt yppat-sig för honom att bli känd af den större bildade publiken. Mången läsare har sannolikt hvarjebanda betänkligheter vid att taga nämnde dikter i hand. Å ena sidan tycker val mången att valet af ämne för de största dikterna ingalunda är lyckligt, emedan de af Macaulay besjungna romrarne voro ett genomprosaiskt folk åt hvilket uppfinningsrika greker diktade en poesirik historia. Å andra sidan tviflar man, med anledning af Macaulays sysselsättningar, på sagda ämnens poetiska behandling, emedan osäkert är huruvida den som minister och parlamentsmedlem ytterst verksamme statsmannens af Englands praktiska intressen uppfyllda själ kan ega nog lyftning för konstens ideala verld, eller om den af trohetslagen bundne historie skrifvaren kan besitta en med full frihet sig rörande fantasi, eller om parlamentstalaren, som med klart fattad afsigt sträfvar till ett bestämdt, yttre, förståndigt mål, kan sköta skaldens värf, att utan sådan afsigt och mål med ord försinnliga idens andliga åskådning blott af omotståndlig genial instinkt. Men alla dessa betänkligheter äro utan grund. Hvad först det behandlade ämnet angår, så göra de, hvilka frånkänna hela romerska historien all poesi, sig skyldiga till lika mycken öfverdrift som de, hvilka förklara det som af gamla historieskrifvare berättas om Roms första tider för ren dikt af en storartad konstnärlig fantasi. Sanningen ligger härvid midt emellan de extrema meningarne. Under de 3 första seklerna efter stadens grundläggning, då det karakteristiska hos den romerska anden, nemligen abstrakt förstånd, ännu icke hunnit sin fulla ensidiga utveckling, behöfver man ingalunda påtvinga romrarne peeti