Aftonbladet – 5 januari 1856, sida 2

nödgadt till fred. I England öfverensstämma intressena och känslorna för kriget! Engelsmännen hafva varit tröga att blanda sig i den orientaliska frågan och antaga Rysslands utmaning om företrädet i Asien;men -då det en gång insett att striden ej kunde undvikas, så kastade det sig i densamma med mycken beslutsamhet. Det håller i dermed emedan det tror att i orientaliska frågan innefattas tvenne, den ena med afseende på östra Europa och Konstantinopel, den andra med afseende på Asien och hvilken berör väldet i Indien. Frågan om östra Euröpa är nästan afslutad. Fördomen om den ryska makten är utplånad i östra Europa. Sebastopols fall har åter stadgat Konstantinopels oberoende. Den agiatiska frågan deremot håller på att begynna. Också är det på denna sida som engelsmännen skulle vilja se kriget framskjutet. Icke blott de asiatiska intressena i England synas fordra krigets fortsättande; dess känslor öfverensstämma, som vi sade, med dess intressen; vi tala här om nationalstoltheten som utgör en del af folkens styrka. : England bar alltid varit oryggligt och modigt under de olika händelser som timat under kriget i Orienten, men det har icke alltid varit lyckligt. Det har till och med af ett slags nationalhögmod öfverdrifvit sina förluster för att hos sig uppväcka önskningen och pålägga sig pligten att så mycket mera storartadt repärera dem. Det kan icke vilja sluta kriget med framgångar som hittills varit mindre än dess förhoppningar och ofelbart icke svarande mot dess medel. Vi vilja visserligen icke taga efter orden allt hvad vi hört sägas af ganska upplysta engelsmän eller hvad vi läst om nödvändigheten för England att hafva en starkare och fullkomligare militärorganisation än den det hittills haft. Emellertid kunna dessa ord, som sa Mera nit för de militäriska institutionerna än för de politiska, något som är förvånande i England, icke passera obemärkta; de vittna om två saker; först att England är sinnadt att offra åt behofvet af en militärorganisation något litet af sitt svartsjuka nit för sina politiska organisationer, något litet af sin ovilja mot centralisationen. Om hertigen af Wellington ännu lefde och han ville, så skulle ban, blifva Englands diktator under pretext att vara dess militärorganisatör. I brist af hertigen af Wellington kan endast kriget, genom nödvändighetens tvång, skapa denna militärorganisation, som blifvit engelsmännens vurm lika mycket som deras behof. Det andra hvarom den känsla vittnar, hvilken vi angifvit råda i England, är en stor omkastning inflytandet på samhället. Den politiska klassen tyckes förlora sitt gamla öfvertag, och en ny klass, mera talrik och följaktligen ringare än den förra, en klass af menniskor, som äro mera upptagna af industriens och handelns angelägenheter än af pölitiska frågor, börjar öfverallt intaga första platsen. Vi sade med afsigt, i det vi öfverdrefvo något på det vår tanke skulle bättre fattas, vi sade med afsigt att bourgeoisien af andra ordningen tillträder väldet i England, och att detta gifver sig tillkänna genom förslappning i den politiska andan. Om denna nya klass önskade freden, skulle den nödga regeringen att göra fred; men denna klass önskar den ej af två skäl: först lider den ej af kriget, och vidare är kriget för närvarande i England ett stort medel för jemlikheten eller ståndsskilnadernas undanrödjande. Ett knappt två års krig har för jemlikheten i England gjort mer än tjugu års parlamentariska diskussioner. Vi böra således ej förvånas öfver att se denna nya klass vara för kriget. Den ser att kriget icke skadar dess kommersiella angelägenheter och att det utför dess politiska värf. Vi veta ett en mängd engelsmän som Dbesökt Frankrike lemnat det förvånade öfver hvad de kalla Frankrikes likgiltighet för orientaliska kriget; de kunde ej begripa att vi utförde det så väl och tycktes vilja det så föga. Huru, frågade oss några ganska intelligenta engelska gäster, är det möjligt att man kan vara militärisk och så föga krigiskt sinnad? Hvarpå vi svarade och i vår tur talade om igelsmännen med samma frihet som de togo sig: Huru kan man vara så krigiskt sinnad och så litet militärisk? Detta är verkligen skilnaden emellan de känslor som för närvarande gifva sig tillkänna i Frankrike och England. Frankrike är ganska militäriskt utan att vara särdeles krigiskt sinnadt, och England är ganska krigiskt sinnadt utan att vara särdeles militäriskt. Denna olikhet kan lätt förklaras. En militärisk nation, det vill säga en nation, hos hvilken konskriptionen är använd utan att väcka någon ovilja, der de unga männen mera tycka om kriget såsom sysselsättning och som yrke än som en sak att försvara, en militärisk nation, som utgjuter sitt eget b od,vet hvad kriget kostar den. De förluster den gör i striderna kännas djupt i familjerna, och den privata sorgen modererar, icke de unga männens militäriska ifver, ty denna ifver är en naturlig känsla, utan nationens ifver för kriget; åtminstone kan kriget icke vara särdeles populärt och särdeles patriotiskt, såsom republikens krig voro, då Frankrike kände att det stridde på en gång för sitt oberoende och för institutionerna af 89. Orientaliska kriget har icke och kan icke i Frankrike hafva denna OROAR oem EN såsoni eh själfull, djuptänkt kritiker, dessutom sedan tio år värderad äfven såsom skald; mer på fastlandet blef Macaulay berömd först ge nom sin sednaste skrift, det förträffiiga arbe: