Aftonbladet – 5 januari 1856, sida 2

skrider deremöt Macaulay fram på sin vidsträckta vetenskapliga mark med en befallande herrskares hållning och kastar djerft :sin fria, skarpa blick ifrån de föreliggande föremålen både tillbaka till den aflägsnaste forntid och framåt mot en tid som för ämnet är en: tillkommande. Emellan de till tid och rum mest åtskilda företeelser förstår Macaulay utfinna verkliga likheter, ehutu han å: andra sidan afgjordt bestrider och vederlägger oskäliga jemförelser, t. ex. den vanliga förvexlingen af Elisabets engelska regeringssystem med den orientaliska despotismen. bLika lycklig som i bedömandet af politiska fakta och karakterer är ban äfven i behandlingen af litteraturhistoriska ämnen. Så äro hans uppsatser om Milton och isynnerhet om Byron lika fulländade mästerstycken som hans skildringar af stora statsmäns handlingar, öden och kar.kterer, hvil. ka alla äro genomträngda af dramafiskt lif. Vi måste afsäga öss nöjet att här särskildt omtala Macaulays afhandlingar hvar för sig, utan åtnöja oss blott med den anmärkningen, att den klarhet, med hvilken han i uppsatsen om Byron utvisar denne poets nödvändiga plats i engelska poesiens historiska utveckling, förtjenar lika mycken beundran som det skarpsinne hvarmed han i uppsatsen om Machiavelli gör denne utmärkte statsmans skenbart gåtlika karakter begriplig — nemligen genom att visa dess öfverensstämmelse med folkets karakter på den tiden, samt huru denna nationalkarakter åter var en naturlig följd af Italiens föregående historia. Uppvisandet af det enskildas nödvändighet i det helas utvecklingsgång är just det som ger Macaulays afhandlingar ett högt vetenskapligt värde och skiljer dem specifikt från de många pretenfuskverken, i hvilka något försök att ådaga samma nödvändighet antingen icke göres eller alldeles misslyckas. Låtom oss nu betrakta Macaulays ovanliga ande från en ny sida, nemligen iafseende på hans poetisk I sitt fädernesland har han sedan två decennier varit högt aktad såsom en parlamentstalare af första rangen och