Aftonbladet – 4 januari 1856, sida 2

Hon hade med sin far varit oppe i ett hus, hvilket icke var så stort söm Djurholms herrgårdsbyggning. Men i det huset hade hon likväl sett ängar mycket större än Djurholms egor, och skogar mycket bättre vårdade än Danderyds skogar, samt en sjö mycket större än stora Värtan; och ängarna voro fullt gröna och sjön icke frusen, fast man var midt i smällkalla vintern; och hon hade sett regn ochhört åskan gå, hvilket icke heller är vanligt vintertiden. Vidare ,hade hon sett en hel hop bondgossar och bondflickor i de vackraste kläder, icke det ringaste solbrända, rena både i ansigte och på händer och så raka iryggen som hade de aldrig gått med lia eller räfsat hö. Och de gapade med munnen och sprattlade med benen så man kunde bli tokig och de drucko ur bägare som ingenting var i. Desslikes hade hon sett en gammal sjökapten, den der såg ut som han velat äta opp en och som svor så man kunde skratta sig till döds. Äfven hade hon haft roligt åt en gammal bondkäring, hvilken vred på rona och trippade med fötterna som en stegliza när den plockar mask. Rätt lustig var också en ung flicka, som bara neg och ropade på herr Adolfp. Men det bästa af allt som hon hade sett varen liten matros, hvilken kommit simmande i sjön och sedan gått i land, utan att han varit det ringaste våter. Hans hår hade icke raknat i vattnet, hans jacka dröp icke, hans fina hvita byxor voro så torra och glänsande som om de nyss kommit från åtrykbrädet. Denna lilla matros hade tobakspipa och rökte som en kronfogde och han grälade med far sin, hvilket just icke var så bra. Men han var så vacker, hade de grannaste kläder; skrattade beständigt och sjöng de allra roli