Aftonbladet – 3 januari 1856, sida 2

kanske var en fattig klockares hela skafferi som jag plundrade, Det dröjde icke länge, förrän jag jemväl glömde alla dagens vedermödor och snart kände jag mig i stånd att uthärda allt — till och med Sebastian Bachs alla fugor. Från den dagen besökte jag ofta kloekaregården, isynnerhet om aftnarne när jag visste att klockaren var hemma. På hans och hans hustrus begäran, tog jag vanligtvis med mig åtskilliga romaner som medföljt min kappsäck från Stockholm, för att uppfriska sinnet efter det befarade tråkiga tröskandet med katekesen. Dessa romaner uppläste jag högt för mitt värdfolk och höll på dörtned ända till solens nedgång. Man har klandrat romanläsningen förnämligast derföre att den skulle göra ungdomen alltför begifren på hvarjehanda slags vilda äfventyr.. Var det kanhända mindre med vilda äfventyr i Ludvig XIV:s tidebvarf då man mindre skref fomaner än nu? Visst icke, tvärtom. Om man icke skrefve remaner, så skulle vi sjelfva af vårt eget lif göra sådana. Bättre är väl då att blott behöfva läsa dem och derigenom vinna ett slags verldserfarenhet, som annars skulle stå oss ganska dyr; ty skulle vi sjelfva erfara all den fröjd och allt det elände, som vi beskrifra, läsa eller höra talas om, så skulle vi efter några månader vara som ett par utslitna skor. Dock torde man icke böra rekommendera röfvarromanen, som i min och mina jemnåriges barndom glupskt slukades af gamla och unga. Hade Schiller kunnat ana att hans Die Räuber, (röfrarne), hvilka så många gånger från scenen tjusat oss, skulle gifva fir åt hela den röfvarlitteratur som i början af detta århundrade öfversvämmade Tyskland och sedan spridde sig kring hela den öfriga verlden, så hade han troligtvis aldrig publicerat dem. Det är verkligen för mycken obändig kraft och för mycket vildt sjelfsvåld, för att kunna vara nyttigt för spädare eller svagare hjerner.