Aftonbladet – 29 december 1855, sida 3

Men personligt, nej personligt kunde han ej besluta sig till att högtidligt bekräfta en osanning; vågar du ge mig din hand derpå?s nej, herr kansliråd, det vill jag ej. (Slutet följer. Thiers om historien. Ur företalet till den nyss utkomna 12:te delen af hans Histoire du Consulat et de TEmpire.) (Slut från gårdagsbl.) Hvilken mängd af problemer, djupa som menniskosjälen, i ett enda, om också mycket stort, menniskolif! Huru lyckas att lösa dem? Det första villkoret är att utsläcka hvarje passion i sin själ. Men huru, frågar man, åstadkomma ett sådant underverk? Vore det ej detsamma som att sätta er framför den största af alla skådeplatser — den största, ty den är verlden sjelf — och då ni sitter framför denna skådeplats, der de ryktbaraste skådespelare passera införer, med sin storhet och sitt elände, med sina förfärande eller löjeväckande drag, fordra af er, att ni ej skulle bli upprörd, hvarken känna harm eller kärlek, hvarken hat eller skrattbegär! Att till denna grad förvandla menniskosjälen till is är visserligen omöjligt; och det är ej heller önskligt. Men är det ej möjligt att förqväfva passionen, utan att förqväfva känslan? Jag tror att man kan det, och att man skall lyckas deri genom att pla sin själ medelst ett träget studium af historien. Ställ er nemligen framför de menskliga tingens skådespel; gör det till föremål för ett beständigt begrundande; lär er att begripa det, att genomtränga det; lef med menniskorna i det förflutna och i det närvarande, sök att göra er reda för deras svagheter, för att bättre förstå dem; tänk på edra egna; och genom den på detta sätt förvärfvade menniskokännedom skall ni bli, ej likgiltig och känslolös, men billig och rättvis. Hvarje bitterhet skall försvinna ur er själ. Ert förnuft, oberoende af edra instinkter, skall höja sig öfver edra tycken och fälla de domar som den svaga menskligheten kan fälla, under afvaktan på Guds. Om ni till er karakter är öfverseende eller sträng, skall alltid något deraf röja sig, ej i innehållet, men i formen för -edra omdömen. Ni kan vara sträng som Guicoiardini eller som Tacitus, men som de skall ni alltid iakttaga denna rättvisa som kommer af ett up höjdt förstånd. Jag återkommer. sålunda till den sats hvarifrån jag utgått: Om ni har en klar uppfattning af de menskliga tingen, har ni allt som erfordras för att skildra dem med klarhet, lif, djup, ordning och rättvisa. Jag har alltid älskat den sanna storheten, den som hvilar på der. möjliga och sanna friheten, den som är förenlig med svagheten i de menskliga samfundsinrättningarne. Denna känsla är mig medfödd; jag skall behålla den till min-död, och jag har ej afsagt mig den för att skrifva Napoleons historia. Men jag tror ej att den inverkat menligt på riktigheten af de omdömen jag fält öfver honom; jag tror snarare att den bidragit att göra dem klarare. Ingen dödlig i historien har. synts mig förena större och mera mångsidiga egenskaper; och sedan jag tänkt öfver slutet på hans bana, har jag endast stärkts i min åsigt. Men då jag började: hans historia, tänkte jag, som jag tänker vid dess afslutande, att missruket af dessa förvånatide egenskaper dref honom mot sitt fall; och jag trodde, som.jag ännu tror, att den brådstörtande kraften i hans snille, tillika med saknad af all tygel, var orsaken till både hans och våra olyckor. På samma gång jag djupt beundrar honom, på samma gång hans störa, lifliga, eldiga natur på mig utöfvar en mäktig dragningskraft, har jag alltid beklagat, att den medfödda bristen. på måtta i hans karakter och den frihet han fick att öfverlemna sig deråt störtade honom i en afgrund. 1 poetiskt hänseende r han ej mindre gripande; han är det måhända.ännu mer. Från politikens och patriotismens synpunkt förtjenar ban en rättvis och. sträng dom. Men i alla perioder af hans bana har jag gjort mig till en pligt att skildra honom sådan han verkligen var, och man skall, jag är derom öfvertygad, se honom sådan i sista delen af min berättelse, 1811 och 1812 drifvande framgångens förblindelse ända till vansinne, ända derhän att han störtar sig in midt i hjertat af Ryssland, utvecklande under detta olycksdigra tåg en utomordentlig styrka i strategiska kombinationer, men svigtande i utförandet, krossad under återtåget af det plötsliga slag han sjelf.-gifvit, uppvaknande vid Beresinas strand och alltifrån detta ögonblick böjande sig. under ölyckans sporre. utvecklande 1813 sitt snilles underbaraste ressurser, men ännu en gång bedragande sigöf