lar, har med mycken omsorg blifvit gjord a mr G. Brunet, som tillagt lärda och gansk märkliga noter. Det hela har utkommit dett år i Paris uti la bibliotheque Charpentier Ingen nekar att madame, då hon skrifver til och med till en ogift man, i sin naiva oci qvicka liflighet går djerft in på de mest vå de detaljer. Det var den tidens språk. Ma bar med skäl anmärkt att Swift, då han fram ställde några drag af sin Stella, visar att un der en drottnings och en Stuarts regerin (1702-1714) till och med de engelska da merna kunde ganska väl i sitt språk använd ord, som för närvarande kunna begagnas blot af samhällets drägg. Mr Brunet har i si öfversättning icke vågat återgifva hertiginnan bref af d. 30 Sept. och d. 3 December 170: om utsväfningarne vid Ludvig XIV:s ho Våväl! Hr Vehse har ej ansett sig böra iakt taga samma återhållsamhet. Han citerar den nästan hela och ordagrannt uti första delei af sin preussiska hofvets: historia, med anled ning af den store kurfurstens besynnerliga för ordning d. 30 Januari 1686, som i sedligheten intresse förbjöd att skicka ynglingar af stånc utomlands utan särskild tillåtelse af högst myndigheten. . .... Följaktligen hindras icke hr Vehse mer: af några konsiderationer för litterär anstän dighet i sin historia öfver hofvet i Mecklen burg, hvilken nyligen utkommit hes Hoffmari Campe i Hamburg. Han tillvitar helt öppe stora aflidna personligheter naturvidriga laster Det är detta, som föranledt hans arrestering och seqvestern på hans papper natten mellar d. 11 och 12 December. Man har seqvestre: rat hans papper, emedan man räknade på at derigenom upptäcka hvilka de personer i Meck. lenburg varit, som meddelat författaren under rättelserna och materialerna. Hr Vehses böcker utgöra en compilation. som haft den största framgång såsom bok. handelsspekulation. Den saknar kritiskt omdöme och öser i mer än ett fall ur misstänkta källor. Emellertid har den förtjenst sisom hemtad ur en samling af i2emoirer, ur! vilka derr meddelar alltid intressanta och ofta upp: lysande utdrag. Hr Vehse äricke någon auktoritet, och en samvetsgrann historieskrifvare skall noga akta sig att citera honom såsom ofelbar... Men om man från hans berättelser borttager ungefär tredjedelen såsom alltför lättfärdigt granskadt och intaget, så återstå dock nog för att skingra det sken af friskhe och oskuld i sederna, hvarmed hofskribenterna äro redo att omgifva de tyska regerande husens historia. Denna bok är ettslags reaktion emot det oanständiga och till och med vämjeliga-smicker, som öfverflödar i de tyska arbeten hvilka behandla samma ämnen. Man bör läsa Vehse med varsamhet och granska allt hvad han säger, men man bör läsa ho nom. Dylika kompilationer hafva åtminstone den förtjensten att leda en på spåren till den hemliga krönikan. Man skall, för att citera ett exempel, säkert icketro på det bref som Vehse anför om Caspar Hausers hemlighetsfulla lefnad, detta ryktbara barn som anträffades i Nirnberg och som mördades i Decemher 1832 i Ansbach i Bayern. Men man kan taga för afgjordt att många glömt de mycket spridda ryktena i denna fråga, de rykten som påstodo att de manliga afkomlingarne af storhertig Carl af Baden (gift med Stephanie, adopterad dotter till Napoleon den store, död 1818) skulle försvinna för att lemna plats först åt storhertig Carls farbror eller prins Ludvig, som var storhertig från 1818 til 1830, och den siste af den egentliga — dynastien Zähringen, och sedan åt grefvarnes af Hochl erg linie, söner utaf grefvinnan af Hochberg, den förste storhertigens af Baden andra gemål, och hvilka grefvar regera sedan 1830; att äldste sonen till storhertig Carl och Stephanie, född i Sept. och officielt uppgifven såsom död den 16 Okt. 1812, skulle blifvit förbytt mot en bondes son, som dog den uppgifna dagen och blef begrafven såsom prins, under det att denverkliga bortstulna prinsen, bestämd att mördas, men sedan bibehållen vid lif (förmodligen af en medlidsam tjenare) uti en fängelsehåla samt uppfostrad såsom Caspar Hauser, icke blef mördad förr än 1832; att den andre sonen, Alexander; död vid ett års ålder 1817, blef förgiftad, liksom tjugo dagar derefter håns farfars bror, markgrefven redrik, storhertig Carls legitime efterträdare ; att allt detta slutligen hade varit ett verk af markgrefven Ludvig, sedan storhertig, som nan vet, från 1818 till 1830 och sin farmor srefvinnan Hochbergs favorit. Man kan afva glömt alla dessa rykten, och det är måhända icke så illa. Men de som skola tro intet af detta, skola icke de vara rätt håade att besitta alla skrifter om denna beynnerliga historia, utdrag ur alla den tidens roschyrer, framför allt dem som undertryckes af tyska förbundsdagen och furst Metterich; skola de icke med intresse erfara den tore kriminalisten Feuerbachs åsigt (han tvifade hvarken på förvexlingen af barn eller å Caspar Hausers furstliga härkomst); antydingarne af den förtrogne rådgifvaren Varnagen von Ense, berlinaren, den ryktbare för uttaren, Goethes vän, och som, närvarande i arlsruhe i egenskap af preussisk chargå affaires i Maj 1817, då den andre sonen af hertig Carl och Stephanie afled, skref dessa är, liga ord: det spädz, barnet sjuknade och g Ng hastigt i korivulsioner, alldeles som , sin tiu dess lilla bror (den bondson som ulle blifvit unde stucken i stället för Caspar auser (). Efter spaningarne för att upptäcka Vid kongres5.en i Wien, der Varnhagen von Ense såg storhertig Carl (sjelf död nog ung 1818 vid en ålder af 32 år) beskref han denne sålunda: NE NE