Aftonbladet – 29 december 1855, sida 3

fria sig genom ed — det vill säga timligt fria sig mot att evigt binda sig genom en mened; det var en öfverheten tillräckligt bekant, oftare straffad person, som var den ifrågavarande; öfverheten hade ej i sin makt att hindra eden, men var fullkomligt moraliskt öfvertygad om, att det var en falsk ed: så aflade han eden. Efter sakens slut besökte kanslirådet den ifrågavarande i arresten, inlät sig privat med honom och sade till honom: Vågar du ge mig din hand på, att det du svor var sanning?s Nej, svarade han, nej, herr kansliråd, det vill jag ej. Se här ett exempel på skilnaden mellan det officiella och det personliga. För en, som väsentligt tillhör förbrytareverlden, är att fria sig genom ed något offieielt, något han intet ögonblick betänker sig på, eller om hvars försvarlighet han närer det minsta tvifvel, då det är något, han af längst häfdad praxis vet besked om; det är för honom afgjordt, slikt gör-man officielt, opersonligt, konsten består i att behändigt vända en sak så, att man kan fria sig genom ed, afläggandet är att säga prosit åt der som ayser, eller att skrifva S. T. på ett bref. Förgäfves söka eden och afläggandets högtidlighet att göra intryck på honom just i riktning af personlighet, förgäfves, han är — det är förrättningssak! —sig sjelf ffieiel, offieielt väpnad mot hvarje intryck, han förut set man vill försöka mot honom, och afligger så officielt eden; det hela är, så förstår han det, ex officio. Men personligt, nej personligt kunde han ej beluta sig till att högtidligt bekräfta en osanning; vågar du ge mig din hand derpå?s nej, herr kansliråd, det vill jag ej. (Slutet följer.