Aftonbladet – 29 december 1855, sida 3

niskorna ej antoge namn af kristna, presten intet skulle få att lefva af: skulle det, att förkunna hvad kristendom i sanning är, ju vara detsamma som att öppna menniskornas ögon för, att prestens egen tillvaro är en äfventyrlighet, att, om än läraren i kristendom får något att lefva af, det att vara prest ej kan bli: kungligt embete, karrier, jemt avancement. Och detta, denna verksamhet, sker ej under namn af: att hindra kristendom, det är ej derföre man lönar 1000 embetsmän med familj, nej det sker under namn af att förkunna kristendom, utbreda kristendom, arbeta för kristendom. Mellan för litet och för mycket, som ju förderfvar allt, mellan detta för litet (att menniskorna ej antoge namn af kristne) och detta för mycket (att de finge veta hvad kristendom i sanning är, och verkligen blefve kristna) ligger — med equilibristiskt allvar -— Kristenhets kristendom, den officiela, statskyrkliga, folkkyrkliga kristendom, som visserligen åter jemförd med Nya Testamentets numeriskt presterar det förvånande, kristna millionvis, alla af samma bonitet., I samma syfte yttras på ett annat ställe: Tag ett exempel. Om staten blefve sinnad att vilja hindra all sann poesi, så behöfde den blott — och poesi är dock ej af så olika art med denna verlden som kristendom är det — den behöfde blott att anbringa 1000 lefnadsbröd för kungliga poet-embetsmän: så skall det snart vara nådt, landet vara till den grad öfverfyldt af förderfvad poesi, att sann poesi blir så godt som en omöjlighet. De få, som verkligen hade kallelse att bli skalder, de skulle just i det kritiska ögonblicket springa af från den ansträngning, som det är att på egen risk våga ut, och in i den makligheten: ett kungligt embete; men denna ansträngning är just vilkoret för att det kunde bli något af med deras skaldekallelse. De många skulle blott se ett lefnadsbröd i det att vara skald, ettlefnadsbröd, som man försäkrade sig genom att uthålla examensläsningens pina. Första häftet, som utgör ett slags inledning till det följande, afslutas med följande ord, som träffande måla den Kierkegardska riktningen. Jag öfvertalar ingen att subskribera, jag mycket mer ber en hvar åtminstone betänka sig innan han gör det. Evigt skall han ej förtryta att akta på mitt tal, men det vore väl möjligt, att han kunde komma till att timligt förtryta det. Han öfverväge då sjelf, om det är det eviga han vill eller det timliga, Jag, som heter Antingen-Eller, kan ej tjena någon med: Både-Och. Jag är i besittning af en bok, som visst är så godt som okänd här i landet, hvilkens titel jag derför nöjaktigt vill anföra: Vår Herre och Frälsares Jesu Christi Nya Testamente. Ehuru jag har ett ganska fritt förhållande till denna bok, och ej t. ex. genom. ed är förpligtad till den, öfvar den dock en stor makt öfver mig, bibringar mig en obeskriflig horrör för Både-Och. Att offra sig sjelf, att för Kristi sak lida en för hans rätta bekännare oundviklig förföljelse, att med ett ord lefva för icke på denna sak, utgör för Kierkegaard kristendomens lifsprincip; och -på grund häraf förekommer honom det nuvarande förhållandet inom kristenheten i högsta måtto upprörande. Det kunde derför ej falla någon, som kristligt förstår sig sjelf; in att vredgas på en menniska, om hon blefve föremål för hans hat och förbittring genom att säga honom hvad kristendom egentligen är; på intet sätt, han må, när han kristligt förstår sig sjelf, finna det alldeles i sin ordning. Men hvad äfven den så mot honom mest förbittrade dock måhända skall vara ense med honom i och förstå, att han finner upprörande, är: att det lefver från slägte till slägte en hel familj af snyltdjur som (kallade lärare i kristendomen och genom ed förpligtade på nya testamentet) lefva af att under namn af kristendom pracka på menniskorna något, som är efter deras hufvud — det alldeles afgörande beviset för att det ej är nya testamentets kristendom, trotsande på kunglig fullmakt, hvilket, kristligt, är lika så löjligt som att i kortspel vilja sticka bästa färgen med låg färg, eller som att vilja legitimera sig som fåraherde genom en attest från ulfven. Kristendomen, som dock nog också känner menniskan, och vet hvad hon är för en rar fyr, hur beqvämt det går att få henne att antaga och svärja på hvad som helst, när man bara visar att det är vägen till lefvebröd, vägen till att göra karier, tillatt kunna få sig hustru o. s. v.: kristendomen har derför så polisförsiktigt som möjligt spärrat af i afseende på att det icke så alldeles. kom att löpa ut på ett: kristendom och lefvebröd, kristendom och karrier, kristendom och förlofning 0.8. v. Staten annorlunda, den har fått kristendom och lefvebröd, prestkandidat och förlofning o. s. V., 0.8. Vv. gjorda liktydiga. Och derför har det ock fått en helt annan art med kristendomen från det ögonblick staten fick den fatt; i stället för dettabagatelleri, som det dock blott blef till med isynnerhet Kristi men också apostlarnes verksamhet, att tillvägabringa några få kristna, gick det nu i miljonvis: miljoner kristna och 100,000 1lefvebröd — kristendomen har fullt segrat. Ja, eller ett ofantligt bedrägeri har, tnder namn af kristendom, segrat; ty om den der inskriften detta skall vara Troja i stället för Troja, och som ryggtiteln på ett tomt band, så är detta hela med kristenheten. På det sättet kan man segerrikt införa hvilken som helst religion i verlden;och kristebdom införd på det sättet är olyckligtvis just det motsatta till kristendom: : -EHer skulle det i våra kloka tider ändock finnas någon yngling, som ej lätt förstår, att om staten finge det infallet att vilja införa t. ex. den religion att månen är gjord af en grön ost: och till den ändan arrangerade 1000 lefvebröd för en man med familj jemt avancerande, att följden deraf skulle — när staten blott oförändradt höll sitt fast bli, att efter några generationer en statistiker måtte kunna bevittna, att den religionen (månen är gjord af en grön-ost) är den i landet herrskande. Ett lefvebröd — 0; dessa bevis som blifvit-uppställda för kristendomens sanning, dessa satans lärda och grundliga och alldeles öfverbevisande bevis, som fyllt folianter, på hvilka kristenheten trotsar som staten på sin militär, hvad förslå de alla i jemförelse med: ett lefvebröd, och der man på köpet kan göra karrier! Ett lefvebröd — och så Juliana, att Fredrik och Juliana kunna komma samman: o, dessa bevis, som blifvit uppställda för kristendomens sanning, dessa satans lärda och grundliga oeh alldeles öfverbevisande bevig hvad förslå de alla i jemförelse med: Juliana, och att så Juliana oeh Fredrik kunna komma samman! Om det något ögonblick skulle kämpa j Fredrik jag tror ju dock egentligen ej sjelf på denna lära, och så att skola förkunna den för andras — om sådana tankar skulle kämpa i Fredrik: gå till Juliana, hon kan jaga slika tankar bort. Söta Fredrik, säger hon, låt oss bara se att komma samman; hvarför skall du gå och plåga dig sjelf med sådana tankar; der äro ju 1000 andra prester liksom du, kort oeh godt du är prest liksom andra. Om edens karakter och motsatsen emellan det officiella och det personliga heter det: as os rr RR VR ERE