Aftonbladet – 29 december 1855, sida 3

ver verldenstillstånd, ännu detta år vansinnig i sin politik, beundransvärd i: kriget, beundransvärd i de olyckligaste dagarne, hittills illa bedömda, emedan de äro alldeles okända; ännu större 1814, gör han sig ej mera några illusioner hvarken öfver Europa, öfver Frankrike, eller öfver sig sjelf; vetande att han är ensam, ensam mot alla, bar han för första gången rätt: 1 sin politik emot sina visasterådgifvare; heldre beredd att falla än tillåta att Frankrike blir mindre än han mottagit det, inser han med lika mycken skarp blick som själshöghet, att det besegrade Frankrike passar bättre för Bourbonernas spira än hans; derföre kämpande, kämpande ensam, och ehuru han ej mer har några illusioner; bibehållande ett sista steg af förtroende, förtroendet till sin konst, bevarande det lika omätligt som sitt snille, och rättfärdigande det så väl, att ehuru han har orätt mot hela verlden, ehuru han ej mer har Frankrike med: sig, ehuru han vid sin sida endast har qvar några gamla soldater, som svurit att dö under fanan, han det oaktadt ett ögonblick i ödets vägskäl väger lika mycket som förnuft, rättvisa och sanning. Att inför ett sådant skådespel, inför en sådan man, sådana händelser känna någon slags lust att förminska eller förstora den eller den saken för att tillfredsställa ett personligt tycke, skulle vara den ovärdigaste barnslighet. Jag är viss att-min karakter ej tillåter mig något dylikt. Napoleons snille är således inför historien stäldt utom fråga. Men hvad som i min tanke ej är det, det är den frihet som lemnades honom att vilja och göra allt. Min åsigt i detta hänseende daterar sig, ej från 1853 eller 1852, men från den dag då ja först börjat att tänka. Att kunna allt hvad man förmår eftersträfva är i min tanke den största af olyckor. De domare, som i Napoleon se en man med snille; se ej allt; man måste hos honom erkänna en af de klokaste andar som funnits, och likväl hängaf han sig åt den vansinnigaste politik. Despotismen förmår allt öfver menniskorna, då den förmått fördrifva Napoleons sunda förstånd. Man skall derföre i min berättelse se beständiga spår till denna min öfvertygelse. Men hvad rär jag väl derför? Det är nu fyratio år sedan jag började att tänka, och jag har alltid tänkt så. Jag vet väl att man skall säga mig att det är en fördom hos mig; jag medger det gerna, men det är en fördom från hela mitt lif. Jag begär ej af vissa kritiker någon annan ursäkt än denna. Jag känner alla frihetens faror och, hvad som värre är, dess eländen. Och hvem skulle väl känna dem, om. ej de som försökt att grundlägga dem men deri misslyckats? Men åt finns någonting ännu värre, det är förmågan att göra allt, vore den äfven lemnad åt den bäste, åt den visaste bland menniskor. Man upprepar ofta, att friheten hindrar att göra det eller det, att uppresa det eller det monumentet, att utöfva den eller den tryckningen på verlden. Se här hvartill jag efter ett långt eftersinnande kommit. Det är till den öfvertygelsen att, om styrelserna någon gång behöfva en sporre, de ännu oftare behöfva en tygel; att om de någon gång äro böjda för overksamhet, de ännu oftare i politik, i krig, i utgiftsväg äro böjda att företaga allt för mycket, och att litet band aldrig kan vara en olycka. Men, tillägger many, denna frihet, ämnad att utgöra en tygel på en endas makt, hvem skall tygla den sjelf? Jag svarar utan tvekan: Aila. Jag vet väl att ett land kan någon gång misstaga sig, jag har sett det; men det misstager sig mindre ofta, mindre fullständigt än en enda. Men jag märker att jag glömmer mig; och jag skyndar att försäkra att jag ej vill söka ipåtvinga någon min tro: ig RN endast velat förklara grunden för en åsigt, hvaraf man skall finna spår i denna historia, en åsigt, som ålder och erfarenhet ej försvagat och som, Jag vågar försäkra det, ej i mitt personliga intresse funnit något stöd. Om jag vågade tala om min egen person, skulle jag tvärtom säga, att jag aldrig varit lyckligare än sedan jag, återkommen till mitt lugn, kunnat återtaga min första sysselsättning, den af ett träget och opartiskt studium af de menskliga ;tingen. Vissa tänkare skola ej tro mig, och de skola ha rätt dertill, liksom jag äfven å min sida skall ha rätt att ej tro dem, då de skola försäkra att det är med fullkomlig frihet från allt personligt intresse som; de förfäkta förträffligheten af den oinskränkta makten: Jag ber att det må förlåtas mig att jag lemaat historiens höga rymder för att ett ögon:blick beröra samtidens tvistefrågor. Jag ville, jag upprepar det, då jag uttalade den åsigt som ensam skall franiskymta i denna bok, anföra en ursäkt för mitt fåsthållande Vid de öfvertygelser som datera sig från mina. tidigaste år. Man skulle, jag är viss derpå, i dessa sista delar af mitt verk igenkänna en varm beundrare af Napoleon, en ännu yvarmare vän af Frankrike, som beklagar att denna uatomordentlige man kunnat göra allt, allt, till.och med bereda:sin egen undergång, men som för honom -hyser en omätlig tacksamhet för det :han, på samma gång som äran, lemnat oss utsädet till hjeltar, ett dyrbart utsäde, som ännu en gång uppskjutit i vårt land och gifvit oss Sebastopols segervinnare. Jay till och med utan honom ba våra soldater, hans lärjungar, varit lika stora, lika lyckliga söm de fördom voro med honom. Måtte le alltid vara det, och måtte våra armeer, avilken än den styrelse är som leder dem. alltid trivmferal Den största ersättning för att ej vara någonting i sitt land, är att se. detta RR RR RR