Aftonbladet – 21 december 1855, sida 3

afstånd, och jagten hade troligen af det enda! skottet som blifvit lossadt fått en annan riktning; och nu ledande sitt tåg bort öfver de aflägsnare köllarne; försvagades de-lifliga Ijuden ällt mer-och mer till dess de slutligen förlorade sig i den djupaste tystnad. En timma hade förgått, och faktigs frusen och något modfälld, bibehöll jag ännu orörlig min ställning. En svag vindflägt for fram. öfver sjön, och de små vågornas plaskande mot min båt åstadkom ctt enformigt söfvande ljud, som nästan lullade mig till sömn. Jag tror verkligen jag befann mig på öfvergå gen till en föga ärorik lur, di ett skarpthäftigt skall väckte mig ur min dvala och kom mig att inom ett ögonblick fatta årorna. Det utgick från en bred och diap vik, instängd emellan två höga utskjutsnde näs till höger. om mig. Den innersta str. iden af viken utgjordes af ett kärr, och der bland. den: högväxta starren såg jag en. ståtlig råbock med språng på språng ilaframåt) förföljd på ett bösshålls afstånd af en7 enda hund. Besynnerligt nog tycktes han ej håfva någon lust att ge sig ut åt sjön, utan springande med otroligt långa bopp öiver det höga gräset, följde hannågra ög oablick stranden och gaf sig sedawin åt cttrsunipigt moras, längs med denuna sican ar utden. Det var likväl blott för ett ögonblick hån var förlorad; ett samstänmigt skall från ett hal:t dussin hundar tillkännagaf att han varkringränd äfven -på -detta håll..Han syntesvåter uppe på en klippig ås, hvarestnågra högresta tallar utan smäskog voro han enda skydd. Men nu förde honom hans kosa oundvikligen utom gränsen för mitt område. Jag visste att der funnos andra som nog skulle -draga försorg om honom, men i: min innerliga förargelse öfver att-förlora mitt skott, kunde jag knappast afhålla mig från att förbanna det stackars djuret der jag såg det rusa mot sitt förderf. Klippornas höjd tycktes vara det nda, som afhöllhonom från att störta sig i sjön, och jag tyckte mig nästan se huru han hastigt blickade omkring sig, medan han hop