Aftonbladet – 17 december 1855, sida 2

gions hufvudläror, blef han högtidligen döpt, dagen efter Långfredagen år 15629, i kyrkan disS. Giovanni Laterano i Rom, samt erhöll i dopet namnet Rodolfo Fortunate. Telegrafstelparne Ett utkast af Onkel Adem. Ieke har jag velat tro det, men sanning är det — telegrafstolparne hafva förnuft, äro verkliga varelser liksom vi, fastän naturligt långt under menniskan i förstånd, ty hon är den förnämsta i skapelsens kedja det veta vi — oeh en krögare med blå näsa är mera lik en Guds engel än någonsin en stackars dufva — allt det der är klart i sig. I våra tider tror man intet annat än det man sett med sina egna ögon oeh hört med sina egna öron; man tror, med ett ord, på ingenting annat än sig sjelf, och i detta fall hör jag till tiden; men jag har verkligen hör: telegrafstolparne tala, ieke genom tråden, utan sjelfva — individerna. Jag giek mig en afton ut att spatsera, eeh gick stora landsvägen derbredvid kongl. telegrafstyrelsen på vissa afstånd rest upp stolpar. Jag betraktade dessa bräekliga stolpar, så smärta och höga, och tänkte ett och annat om hvad verkan detta skulle hafva i en framtid, om t. ex. krig oeh telegrafi kunde finnas på en gång, om ej jernvägsnäten och dessa eviga trådar innan kort skulle förbrödra folken, snart göra ett gemersamt telegrafspråk nödigt och omgestalts nationernas kotterier till en enda stor mensklighet, som ieke hade någon skrinlagd ära eller några klafbundna intressen. Just när min framtidsverld höll på att klarna för mitt inre öga, hörde jag bredvid mig en djup suck. Jag stannade — det suckade omigen, och sueken kom från telegrafstolpen. Nå, tänkte jag, med sämre har jag talat. Hvarför suckar du? frågade jag. Ser ni, min herre, sade stolpen, telegrafstyrelsen har i sin onåd ställt mig midt i en kärrpöl; jag står med foten djupt i dyn, ompackad med sten och skräp; här står jag med stöttor, liksom jag ej kunde stå af mig sjelf, om jag fått en annan plats. Ser nvi, tillade han, huru orättvist deladt: jag i ett kärr, min arma granne likaledes, en hel rad -olyckliga, dömda att stå lågt; och de der borta, precist likadana som vi, ej ett hårsmån bättre, se huru de höja sig uppför den der backen, huru de andra fått sin plats der i ängen och der uppe på högsta höjden, den der som står så nära himlen, fritt och torrt, och högmodas. Är det rättvist? Nej, visst ieke. Er belägenhet är i sanning omvexlandea, blef mitt svar; och jag giek linien fram. Hela den förnedrade linien mumlade och suckade. Jag giek uppför backen. Herre, sade en telegrafstolpe som stod på sluttningen, tycker herrn att det är skick och skäl ati ställa mig så här på sneda backen midt i ett stenröse? Jag står nog högt att se några stackare under mig, men ändå, hvilken rad öfver mig; är jag ej så god som de? Längre fram på höjden af kullen stod den lyeklige. Han skrattade bittert: De der narrarne afundas mig, och här står jag utan skydd för stormen, utan stöttor, utan någon granne, med hvilken jag kan språka som kamrat och vän; på begge sidorom mig går linien nedåt; alla afundas mig. Ja, det är sannts, sade jag i förbigående till der upphöjda stolpen oeh giek vidare. Öfverallt klagan Slutligen blef jag förargad på de dumma stolparne. Hvad ville ni att telegrafstyrelsen skulle göra? Skulle den ställt er alla på samma ställe, i en klunga?: Ja, det hade varit rättvisa; vi äro alla lika goda stolpar, preeist samma träslag, tillyxade af samme mästare.s Men då hade ni oekså varit onödiga, ty då hade ni ej tillsammans utgjort stödet för en telegraflinie. aDet gör oss detsamma.s aSer ni, goda vänner, återteg jag försonande, sgenom den der tråden, som är spänd mellan edra enfaldiga hufvuden, gå tankar snabbare än blixten öfver verlden; dessa tanker tillhöra ej er, utan dem som äro klokare, visare och bättre än ni; och ni ma, så olika lottade telegrafstolpar äro endast de som bära tråden, genom hvilken ordet strömmar öfver jorden. Varen nöjda, hvar på sin plats. Telegrafstolparne måste stå än högt, än lågt, än bland sten, än i kärr, än i en äng; så måste det vara.s Då sade en telegrafstolpe som fått sin plats der tråden delades åt två håll — (han var den klokaste af dem alla, ty han teg): Kamraters, sade han, alåtom oss skogeas barn ej vara så enfaldiga som dessa verldens barn, som kallas menniskor. De äro aldrig nöjda med sin ställning, och ändå måste de veta, att de ej äro annat än telegrafstolpar, som bära Guds eviga tankar från land till land, från sekel till sekel, oeh alla göra det lika myeket, den fattige som den rike, den svage som den starke, den trasige så väl som den, hvilken bär purpur, den hvars namn ingen känner, oeh den hvars namn lefver i historien. Alla bidraga för gudatanken, att den må stråla öfver verlden.s Ja, jar, sade de öfrige som hörde honom, vi inge det; vi skola ej klaga på telegrafstyrelsen; det måste så Vara. Det måste så vara, tänkte jag i mitt hjerta. Vi, gudaviljans telegrafstolpar, låtom oss också vara nöjda med vår lott, med den plats vår eviga styrelse gifvit oss; låtom oss troget stå fasta, der den ställt oss, att ej tråden, som sammanbinder folk med folk, tid med tid, må springa; ty utan ändamål kunna och få vi ej vara, (Ur kalendern Svea för år 1856.) — Telegraf emellan Kuropa och Amerika. Måhända har många bland oss med en ganska tviflande tanke, att icke säga med åtlöje, afhört sådana förslager, som att en gång sammanbinda nya oeb gamla verlden genom gektriska telegrafer. Emellertid är detta företag icke blott påtänkt, det är påbörjadt, åtminstone så till vida, att bolag bildat sig för att börja de nödiga undersökningarne och förberedelserna. Det är ieke många år sedan man börjede utlägga undervattens-telegraftrådar, och vi veta alla att hela Europa numera är derigenom så sammanbundet, att vi dagligen i vårt yttersta Thule erhålla underrättelser från ieke blott grannstaterna, atan lika lätt från England, Krim, Corsica o. 8. v. Likväl har man ännu ieke försökt sig på större distans än 100 engelska mil, och som afståndet mellan (rland och Newfoundland på intet ställe befunnits mindre än 1680 sådana mil, HKafra förslag blifvit framkastade att antingen låta flera kortare telegraftrådar läggas mellan Skottland, Färöarne, Island; Grönland o. s. v., eller ock att sammanbinda båda stränderna af Behrings sund, och låta metalltrådar fver land, som mycket lättare kunna anbringat, från leasa aflägsna nejder dels genomkorsa hela Nerra Arnerikas fasta land, dels genomlöpa hela Siberien. Men vare sig nu att man anser sig af kriget med