Aftonbladet – 17 december 1855, sida 2

namnet Bedus, på öm Jara kalla holändarne dem på spe Kakrelgt, som egentligen är den holländsk-ostindiska benämningen på de ljusskygga malen (Blatta americana) och sednare blifvit förvandladt till kakerla en benämning som nu begagnas om alla Albinosar ter. Fransmännen kalla sådana menniskor Blafards (bleka); i en del trakter af Afrika, såsom vid Senegal och i Loango, kallas de Mockisos, som betyder skogsdjeflar,. Konungen af Ashanti håller bland sin lifvakt 100 hvita negrer. Alla Albinos se dåligt om dagen, deremot mycket väl i skymningen, somliga äfven i fullkomligt mörker. Det är på grund af denna egenskap som man kallar dem Heliophober eller ljusskygga menniskor. Albinos är emellertid den vanligaste och bäst betecknande benämningen. De förekomma bland alla menniskoracer, indianer, malayer, negrer och amerikaner så väl som bland europger; dock äro de allestädes mycket sällsynta. Det har funnits Albinos äfven bland personer af högsta rang, och ehuru de i allmänhet hafva svaga själsförmögenheter, finner man likväl i Schlegels Beiträge aur nähern Kentniss der Albinos biografiska nötiser om Albinos, som utmärkt sig för stora förståndsanlag och varit i besittning af vetenskaplig bildning. Denne nu förevisade Albinos härstammar från Irangue på östra kusten af ön Madagascar. Då sjökaptenen don Carlos Sieras från Portugal, som förde ett kofferdiskepp, i följd af vattenbrist den 27 Juni 1824 blef tvungen att landstiga på denna kust, träffade några af hans matroser vid redden Foulpoint på en floek af svarta infödingarne, hvilka släpade med sig en ung Albino om 4 ä 5 år och hade tillfogat honom flera sår; ärret efter ett af dessa, härKr af en lansspets, finnes ännu på mannen venstra sidan af halsen. Efter en temligen häftig kamp, hvari infödingarne blefvo dels dödade, dels drifna på flykten, lyckades det portugisarne att befria barnet, som de förde med sig ombord på skeppet och framställde för kaptenen. Denne tog sig med välvilja an gossen, lät läka hans sår och förde honom med sig till Lissabon, der han hade honom ett års tid i sitt hus. Då han sedermera måste i handelsaffärer begifva sig till Rom, förde han äfven med sig gossen, hvilken han efter framkomsten satte i klostret Della Basilica di S. Maria Maggiore, för att erhålla undervisning i romersk-katolska religionen och italienska språket. Undervisningen stötte i början på stora svårigheter, enär man hade mycken möda att göra sig begriplig för gossen. Personer, kunniga i många afrikanska språk, tillkällades, men barnet tycktes tala ett eget språk eller rotvälska, bestående af dels gutturaldels nasal-ljud. Först efter flera års lopp och efter oändligt besvär och tålamod lyc kades man lära gossen att tala italienska: och efter att hafva erhållit kunskap om alla vår heliga religions hufvudläror, blef han högtidligen döpt, dagen efter Långfredagen år 1629, i kyrkan disS. Giovanni Laterano i Rom, samt erhöll i dopet namnet Rodolfo Tnrtnnate