Aftonbladet – 12 december 1855, sida 2

sietl, Oktober i Deretsin i Polen, utslocknar på svärdsidan grefliga ätten n:o 3 i Finland, som börjades med den aflidnes farfar, landtmarskalken vid landtdagen i Borgåylandshöfdingenoch riddaren grefve Robert De Geer, an läser i Helsingfors Tidningar för den 24 Nov.: : Höstens -ovänliga torka har-gjört alla brunnar attenfättiga. Skall till saltbrist, käffebrist, ölbrist, Yedbrist, pennidgebrist äfven komna vattenbrist, så kommer den nyktraste och måttligaste till körtals Den elektriska telegtafem kömmer nu att utsträekas ända till Åbo. Åbo Underrättelser; meddela följande något gamla underrättelser från särskilda punkter af kusten: aNyetad. Den 4 Nov. giek den fientliga korvett; söm legåt vid Wehax holme, till Enskär och afsände derifrån till hamnen i Kiviniaa by några bevärade slupar, BYilkas besättning tillegnade sig i hamnen, från 4 derstädes liggande böndfartyg, åtskilliga klädespersedlar och något lifsmedel, hvarefter båtarne återvände till fartyget. Samma dag gick korvetten vestvart till hafs och har sedan dess ej mera varit synlig på kusten. Jakobstad d. 12 Nov. . Det misslyckade fientliga försöket på en årstid (d.-6 Nov.),.då man redan hoppades få vara i lugn, väckte här ej ringa uppseende. Dagen derpå kom en, handl: Mellberg tillhörig nybygd skonert och hade den olyckan, att under stark mist segla rakt i fiendens gap samt togs. Nu qvarligga här utanföre 2 engelska och 1 franskt krigsskepp. Ny Karleby d.. 12 Nov. Hafvet är stormigt; fisket har varit lönande. Den 9 råkade tre af våra fartyg på en engelsman, som kom strykande längs kusten utanför Furuskärshällorna. Våra skutor brassade om och sökte egen hamn, men jagades ihärdigt. Engelsmanhen sköt skarpa skott, t. o. m. bomber, efter dem, men utan ått träffa. Jagten slutades så, att ålla tre skutornå sökte sin råddning mellan klippornå, dit fienden ej vågade följa dem. Alla tre törnade i stormen mot refvet; två sluppo lös med läekor, men den tredje sjönk ända till relingen, och lasten, 130 tunnor råg, blef totalt förderfrad. LITTERATUR. Fvenns vändpunkter (1812—1855). Zu bidreg. till. dagens. politiska. historia af .O. P. Stursen-Beeher. Göteborg 1855 (Pris 1 rdr bko). (Slut från gårdagsbl.) Derpå följer en afdelning under titeln Må det då en gång varda slut ! Författaren erinrar huru. ännu allt är detsamma, oaktadt hr Schwans högtidliga kaution, oaktadt en ännu högre auktoritets förtroliga försäkringar; huru allt är detsamma, oaktadt Sebastopols fall, oaktadt Sveaborgs förstöring; buru man kanske: 1854 pekade på Ålandsöarne och sade åt vestmakterna: Aprös Bomarsund,, och. måhända 1855 pekade på Krim ech sade: Apres Sebastopol ! .Det är: allt 1812 års politik som ligger oss på bröstet såsom ett klippblock; det är segheten, det är vanans makt, det är boöfverlemningarne, om hvilka författaren utropar: Må det då en gång varda slut! Året 1812 var den första vändpunkten; vi närma oss till den andra: 4 Det bör vara klart för en hvar, att vi emsider befinna oss vid en vändpunkt, der man måste återkomma, med absolut nödvändighet måste, från allt det traditionella från 1812. Insigten om allt det olyeksdigra i detta arf har: blifvit så fullkomlig, fördömelsen derofver har blifvit så allmän och kompakt, att ingen regering, hur filosofisk eller hur hårdnackad den måtte vara, -skulle längre kunna. förvilla den förra eller bära tyngden af den sednare. Ansträngningen må på visst håll blifva svår oeh påkostande, men det ryska inflytandets ek måste kastas af. Detta, som det hittills varit, måste en gång tage alut och denna gång är nu. Vi hafva i sanning länge nog måst besanna det gamla romerska : Quidquid delirant reges pleetuntur Achivi, och vi vilja det ej längre. Historien om 1812 och dess alla konseqvenser intill denna dag ligger som-en upprullad duk för oss. Denna tafla är, för att tala sanningsenligt, icke uppbygglig, men den är, som jag från början yttrat, lärorik för oss; den visar oss, hur vi blifvit bedragna, svikna, förda bak ljuset och ledda åt sidan, och hvarför? Derför att vi varit godtrogna och tillitsfulla, derför att vi tegat då vi bordt tala, sofvit då vi bordt vaka! Men erfarenheten varnar och häfden är folkens läromästarinna. Vi hafva lyekligtvis vaknat och ämna ej låta oss söfvas åter in. Den är utan tvifvel, denna tafla, ej heller särdeles uppbygglig för den konung, hvilken för närvarande står i spetsen för de båda förenade skandinaviska folken, men en återblick på densamma bör äfven för honom erbjuda en lärdom och en vink. Den bör visa honom huru han, Carl Johans son, har ieke litet att försona, mycket att göra godt igen. Han har att försona Åbo och Trachenberg, att gedtgöra fyra decennier af vårt folks lif. Detta är hamsåterstående dagars uppgift; ögonblicket gör det för honom till en nödvändighet, den politiska moralen till en pligt. Jag vet ganska väl att vid detta ord: aden politiska moralen äro der de, hvilka. skaka på hufvudet, måhända också de, som draga munnen till ett. halft löje. Jag är dock af den förmening att den tid är inne, då-detta ord bör uttalas och då det för öfrigt skall blifva af en stor pluralitet förstådt.. Den tid är kommen, då man icke längre blindvis aceepterar diplomatiken såsom en konst att helt enkelt — bedraga på ett fint och, om möjligt, förbindligt vis, och på samma gång sätta denna konst öfver sedelsran och rätten. Den tid är kommen, då man i politikem äskar någonting högre och förmer, än den kalla beräkning, som fordras för ett vanligt schackspel, och då man deri vill finna ieke blott förnuft, men äfven en smula-samvete. Man:gör anspråk på att i den stora uppgörelsen mellan riken och folk rättfärdighetens och det allmänna bästas intressen skola vara rättesnöre och lag i stället för privata förhållanden och dynastiska konsiderationer. Man ställer till de styrande en, fordran på något mer än den: enskilda sängkammartankan, man begär en id6, arbetande i tidens tjenst, och mar söker hos statsmannen mera än floskler och annat än intrig, man söker sanning oeh ära och elevation. Konung Osear har sig förelagdt det nya värf, som skall utföras, påpekad den nya väg, på hvilken der måste slås in, icke blott af den allmänna folkmeningen, hyilken högljudt ropar på att der omsider skall göras en ända på hela den mer oeh mindre maskerade eller mer och mindre uppenbara r mn an AFA 2 JL SÄ fislig mera!