Aftonbladet – 12 december 1855, sida 2

det vore väl då framför allt att söka i er af-; lidne väns gömmor. Ni missförstår ju dock icke min mening? Hon hade talat fort och med synbar an-; strängning...Jag såg nogsamt huru hon hem-; tade efter andan då hon nu, litet blekare än vanligt, lutade sig tillbaka i emman. Äfven jag kände mitt hjerta slå häftigare. än det vanligtvis brukar. Brefyvet hvilade ännu i min ficka, Var den väl kommen nu stunden, då omsider rättvisa skulle vederfaras honom, den döde, hvars trogna, allt uppoffrande kärlek kanske i långa år varit misskänd och betviflad? Skulle väl ändtligen nu hennes ögon öppnas, på det hon råtte inse och lära känna, huru varmt, huru hängifvet detta hjerta varit, som ännu i dödsstunden klappade för henne? Och dock — nej. Grafvens tystnad måste hållas helig. Och tvenne hjertan, som lidit hvad Robert och hyad min aflidne. vän lidit, de böra åtminstone icke hafva utstått. allt detta förgäfves. Jag måste anstränga mig för att icke förråda något af hvad som föregick inom mig, då jag svarade: Nsej, min fru! jag har icke allenast alldeles ingenting upptäckt af det ni efterfrågat, utan jag är också fullkomligen Bfvertyad om, att det rykte, ni omnämnde och fvilket äfven jag för några år sedan hörde omtalas, saknar all grund: Säkert är åtminstone att både Robert och G. ända intill det sista förblefvo de trognaste och mest tillgifna vänner. Jag har haft tillfälle med egna ögon frökn mig derom genom de bref från Roert, som jag anträffat i min aflidne väns gömmor. Ni har funnit bref från Robert. Ack, mia herre! Ni kunde skänka mig så mycken sällhet genom stt en enda dag låna mig åtminstone några af dessa bref. Ni, hvilken sett dem alla, vet också att det är någonting An