Aftonbladet – 12 december 1855, sida 2

delst att Yridå visaren på uret tillbaka. Oeh-natio-I Hen har för sin del lemnat tillräekligt amstånd. Den har, oaktadt allt, hållit fast vid den fromma tron om åtminstone den godö: viljah och den ärliga rättskänslan hos sinsmonark... Nåväl Isvi-ämna denna stund tänka om konung Osear att hän, likt Frankrikes berömde Henri Quatre inför de deputerade, må med skal kunna saga: sMinea föregångare hafva gifvit er ord, med vidlyftig apparat; jag med min gråa tröja vill gifva eder handlingar; jag är grå utvändigt, mina. herrar, men ionanför är jag guld!s Oeh må Carl Johans son sjelf i betraktelsens tysta timmar erinra sig den gamla Eddans strängt högtidliga erd : sEti vet jag som aldrig dör, Domen öfcter Jöd man! Hvarje beräkning, som är liten till sin art, upplöser sig vanligen uti en missräkning, stor till sina följder. Hade man ej för två år sedan haft så fasligt brådtom att förklara neutraliteten, så hade man nu haft fria händer, och beslutet varit fritt, hvilket alltid är hederligare än när det är tvunget. Författaren har här ett förträffligt kapitel om politisk Klokskap, såsom motsatsen mot politisk vishet. Den förra består i konsten att begagna stora medel för små ändamål, att vara vigtig, hemlighetsfull) beräknande och bara skjuta sfgörandets ögonblick ifrån sig så länge som möjligt; den betalar heldre ockrets räntor än den gör bruit genom en inteckning i sin egendom; den är tergiverserande, afvaktande, och tänker: aprås nous le deluge. Det är den gamla knipsluga kabinettsdiplonsatien, öm ser skarpt just jemt så långt som näsan äckers Men denna statsmannavishet är ej inskränkt till kabinetterna, lika litet som all kabinettsdiplomati nödvändigt måste vara sådan; den finnes i alla områden af det borgerliga samhället-oeh kallas der kälkborgerlighet eller, såsom vår författare nämner den. picerie, kryddboneseri, ej derföre att den uteslutande -eller. företrädesvis, hör till en viss klass af borgerlig näring — tvärtom — utan derföre att den ej miktar sträcka sina vyer ängre än till de gröfsta intressena för dagen. Låtom oss höra huru författaren karakteriserar den: . Der ha vi-denna politiska visdom, hvars, snille är sveket, hvars.hjerta (om hjerta: finnes deri!) är egoismen, denna tronernas visdom, som för folken förspillt så mången framtid, demoraliserat. så många ädla nationella böjelser ooh i alla tider lagt frö till så mycken ofärd och skam! Det är tpieeriet, denna det amåaktigas, lumpnas, jommerligas, hopkrymptas lillgamla demon, blott i en högre värdighet, iklädd ministeruniferm och uppkrupem i en sammetsfåtölj! t Det är endast en, högoffieiel potens af detta allmänna dryddkrämeri i politiskt afseende, hvilket i sjelfva verket har skulden till: det mesta af den förbamnelse soma hrvilar öfrer verlden! Detta i statslifvets alla funktioner med så myeket anspråk ingripande kälkborgeri, som deek ieke känner något högre intresse, än sviskonens oeh risgrynens, ieke eger något. annat mått, än alnens, ieke erkänner någon vigt ntöfver besmanets, ieke någon lyeka, högre och sanmare, än den att i fred och ro — neutralt! — kunna sälja ut sitt lagers med.en resonnabel profit, icke någon ära, bättre än den att vara en tät man, som kan lägga upp. så oeh så myeket för hvarje år ch sluta med att se pulpeten full med inteekningsdokumenter! : Det är detta kryddboneseris sem, sträfvande å ena sidan att sträcka sina verkningar ner i samhällets lägsta sehakter och å den andra att föreskrifva den yttersta och högsta styrelsekonsten, har. till sina tider oeh ännu nyligen varit sedt såsom. återhållandets förnämsta. element, såsom det, hvilket i sista och afgörande instansen fällt utslaget i dagens större tvister. Efter att i sin tur hafva intagit platsen för dessa alla äldre rörelsefientliga makter: prestväldet, bördsväldet, byråväldet, sjelfva kasernväldet, har det i våra dagar — detta kryddboneseri — med en otrolig massa i viktualievigt hängt sig bakpå tidens vagn, för att få den, om ej alldeles att stanna (hvilket låter sig svårligen göra), dock att åtminstone gå med långsammare fart, att släpa sig mera tungsamt fram, att här och der också för en stund bli sittande i muddret. Kryddboneseriet har sålunda visat sig vara despotismens säkraste lifvakt, konservatismens trofastaste stöd, reaktionens pålitligaste gode man, den. villigaste att-bevaka dess intressen, den flinkaste att arrangera dess affärer (naturligtvis mot skäligt arfvode)! Det-är kryddboneseriet; som med sin snusiga kladd slår iderna lemma och lytta och som i skumrasket vältar sina tomma fastager ut på gatan, på det att framåtskridandet må falla på näsan deröfver och bryta halsen af sig. Det är kryddboneseriet, som mördade året 1848 för oss alla, som sedan i Ungern smög sig bakom ryggen på den unga friheten och stötte dolken mellan dess skulderblad, som 1853 ettögonblick lät Omer Pascha vid Donau lemnasensam mot öfvermakten med sin tapperhet och (hvilken öfverraskning !) sin — lyeka; och som i dag uppbjuder allsin förmåga att åt Rysslands välde rädda hvad som räddas kan och åt den vingskjutne moskovitiske örnen räeker sympatiens läskande ambrosia ! Men man missräknar sig, man har redan gjort ea miss. äkning, en ganska stor! Frankrike oeh England, strandsatta af hela det geheime-statsrådliga tyska epieeriet, öfverlemnade åt framtiden äfven af de Skandinaviska hofvens politik, hafva hittills nära nog ensamma utfört sin sak och utfört den med eklatant framgång. De. möjliga förutsättningarne em den ryska lyckan, om de outtömliga ryska resurserna, om det ryska väldets oåtkomlighet 0. s. v. hafva visat sig mindre vål fotade; de i detta afseende möjligen gjorda kalkylerna (jag vill ieke såga: förhoppningarhe) hafva visat sig irriga. Man haralltså varit försigtig, kringsigtig, betänksam,-fin och kryddpeppar-filosofisk alldeles förgäfves och hvad man kallar i ogjordt väder. Man har vunnit derpå tvenne år, det är sannt. Ja välj raen tvenne år af hvad? ef ridikyl, om icke af något sämre. Och liksom raan sålunda missräknat sig i praktiken, missräknar man sig oekså i teorien. Hela denna, den egoistiska, smmåfnaskiga och på ehanecer spekulerande klokskapens statskonst har haft sin tid — onekligen! — men skall icke ega den synnerligt längre. Den har spelat ut sin rol. . Det har redan blifvit på ett annat ställe ytiradt, oeh låt mig stå fast dervid! folkens bättre insigt, tidens ädlare känsla ferdrar i politiken äfven litet lyftning, eeh verldens öde skall ej längre ligga i en snustobaksstrut. Bland allt det myekna goda, stora och friska, som rörer sig på djupet af århundradets skenbara förvirring i vår verldsdel, är detta det måhända mest trösterika oeh löftesrika. Det är ett inre, allt mer och mer intensift kraf på att i stället för de små kabinettsgrälen, de lumpna dynastiska osämjorna, jaluTARA IETF NISKOR ; nat än en vanlig tom nyfikenhet som förestafvar denna begäran. j Jag vet det, min fru. Men de bref, om hvilka ni nu talar, äro numera alla uppbrända, I Jag har ansett det som en pligt emet begge