Aftonbladet – 12 december 1855, sida 2

RAR ARR RARE AK OAAREA nat än en vanlig tom nyfikenhet som förestafvar denna begäran. Jag vet det, min fru. Men de bref, om hvilka ni nu talar, äro numera alla uppbrända. Jag har ansett det som cn pligt emet begge de döda, i Ja, ni har rätt. Och ändock .., men ni har läst dessa bref, min herre! Ni minnes dock säkert något af hvad de innehållit. Berätta mig någonting derom. Hvarje ord deraf ni kan erinra er har för mig ett eget och dyrbart intresse. Der voro många ämnen afhandlade i dessa bref, och doek, — ni tillåter ju, min fru, att jag säger det — dock var der ett, som så uppslukade alla andra, att de öfriga snart sagdt tycktes alldeles ingen betydelse ega i och för sig sjelfva. Der uttalade sig en kärlek, varmare, renare, mera heinande än jag någonsin förr sett en sådan känsla yttra sig. Och denna kärlek förändrade sig aldrig. Jag har läst ett bref af Robert, skrifvet aftonen innan han dog. Han tyckes då haft någon aning om sitt nära förestående slut. Aldrig har det språk en besviken kärlek talade varit på en gång manligare och dock mera rörande, mera till hjertat gående än de ord med hvilka Robert här yttrade sig om sitt förbållande till henne, som han älskade i denna stund, om möjligt, djupare och sannare än någonsin, och hvilken han dock ännu icke tycktes tro sig hafva för evigt förlorat. Också var hennes namn det sista ljud från Roberts läppar, som uppfångades af min vän G.; i hvars armar hanafled.s Vi hade begge sutit tysta em lång stund. Stora, klara tårar bamade sig ännu väg utför de kinder, hyilka en mångårig sorg förgäfves sökt beröfva deras skönhet. Hastigt uppreste sig Amelie och tog min hand mellan sina bogge. Task, min herren, hörde jag henne