Aftonbladet – 12 december 1855, sida 2

säga, mi har med edra ord gjort mig lyckligare än jag det varit på lång tid. Ja, jag har älskat Robert och jag älskar honom ännu såsom en qvinna kan älska. Oaktadt allt hvad man otaliga gånger för mig upprepat, har jag aldrig i djupet af mitt hjerta kunnat upphöra att tro på honom och på hans kärlek — och dock har jag lidit outsägligt af dessa tvifvel, dem man så skickligt förstått väcka och underhålla. Jag kunde berätta er en saga om huru kärleken kan gäckas i lifvet. Ni har kanske ingen aning om, ni, hvad de un-. der en lång följd af år förmå uträtta, dessa evigt upprepade, under tusende olika former återkommande påminnelser om alltings föränderlighet, om hjertans ombytlighet, dessa nästan af hela verlden godkända läror om hvad kärleken är för en lek, för ett flyktigt tidsfördrif för mannen, under det qvinnan så sannt känner, att för henne afgöres frågan om hela hennes jordiska väl eller ve. Ack. min herre, det är en stor och svår synd att utså misstroendets och tviflets frö i ett ungt och älskande hjerta. Har man en gång fått detta ogräs att skjuta rot, så går det sedan lätt nog att förhärja den rosengård i hvilken en gång så ljusa drömmar drömdes. Men ni skulle knappt nog tro på skildringen af hvad som föregått i mitt inre, om jag vidare fullföljde den. Och hvartill skulle äfven detta båta? Hvarken ni eller en annan skulle deraf hemta någon lärdom. Jag tror att i grunden ingen erfarenhet i verldeni, utom den vi sjelfva förvärfva, kan hindra bjertat från att låta sig bedragas, Och då, när en gång denna är vunnen, då är kanske lifvets ros förbleknad, och vi finna oss hänvisade till våra minnen och vår ånger allena.x Då jag sent på aftonen återkommit till W. genomläste jag ännu en gång Roberts bref