Aftonbladet – 12 december 1855, sida 2

anempa ar allmönnare natur, dervid Turkiet och denm sjuke mannen knappast mera nämnas. Hvad vestmakternas kanonmynningar redan talat vid Sebastopol, på Åland och utanför Sveaborg, bör — som sagdt är — vara begripligt nog för en hvar oeh kan ieke, utan afsigtligen, missförstås. Det är en protest, ieke längre riktad endast mot de af Ryssland åt Turkiets hjerta måttade sednaste dödshuggen, — -i--traktatmessig oeh naturligtvis rättmätig:. konseqvens af Adrianopelfreden af 1829! Ty det är Rysslands taktik att mörda med sina freder hvad som blir qvar efter krigen, — utan slungad emot den allmänna ryska förstoringspolitik, som hotat med ett Adrianopel hela den civiliserade verlden. Och sedan garantiernal Man strider ej nu mera för äran, såsom i den store Gustaf Adolfs dagar, hvilken icke hadenågra garantier. Den närvarande tiden är prosans och nyttans tid, som endast uppfyller en skyldighet när den har en säker utsigt på vinst deraf. Det finns en enda garanti, som är duglig för alla förekommande fall, och det är att göra sin pligt, hvilket alltid är klokt. Huru långt kommer man med de andra garantierna? Derpå låta vi författaren svara: Hvad är i allmänhet en garanti, oss man oeh man emellan? Oss, omständigheternas trälar, offer för det tillfälliga, rör för Vinden! Man vill en inteekning i framtiden. I en byggnad; hKvartill derännu på sin höjd finnes — tomten! Och med hvilka borgersmän? Furstär och potentater, hvilka visserligen i dag äro stora och mäktiga och asolida oeh vederhäftiga herrar, men som i morgon, likt andra dödliga, hafva slagit ihop sina kontokuranter med jordelifvet! Och man står der med sin åtkomsthandling, skrifven på charta sigillata och i laga form vidimerad, gällande — en handfull stoft och. litet benmjöl (inklusive en passånde portion balsamiska krydderier)! I sanniog! äro vi, nutidens folk, längesedan utöfver det e .evalereska, må vi vara det ieke mindre öfver den gamla naiva trod på traktaters absolut giltighet, framförallt sådara, der ieke (såsom i det famösa Abokontraktet) ett personligt intresse med öfvervägande makt är med och under. Den, som bygger sitt hopp derpå, år en narr; den, som bjuder på denna absoluta förbindelsen, är i sjelfva verket en bedragare, ty han lofvar något .med anspråk på oomkullrunkelighet, som han dock sjelf må inse att otaliga oförutsedda möjligheter kunna förhindra honom från att hålla, -om han än med bästa vilja i verlden önskade det. Ett pergarhent är och blir icke annat än ett stycke kalfskinh, och en man kan under:alla omständigheter icke fullt svara för mer än sig sjelf, och äfven detta dock endastintill den gräns, der den hårda nödvändigheten tager vid. Alltså! — jag skall icke sky för att fatta frågan tillräckligt konkret, — man säger t. ex.: Vi. önska intet högre, än att vara med er, men man bör hålla sig förberedd på allt; Ryssland kan, förrän leken slutår, komma att ligga öfver, vi äro en vanmäktig stat, som då lätt kan blifva utsatt för dess krossande hämnd. Garantera oss derför att vi ieke blifva de uppoffrade, i fall bladet vänder sig för er! Gudbevars! Kejsar. Napoleon sätter sig ögonblickligt ned att skrifra .den-Önskade garantien, oeh han har knappt hunnit. sanda derpå, förrän (endast en möjlighet bland tusen!) någon ny massinist — aftryeker en pistol, som:denna -gång hvarken kliekar eller förfelar sitt mål... Och man står der med sin garantil ... Eller man säger t. ex.: Vi vilja gerna för vår del göra gemensam sak med er, men det frambjuder sig för oss som någonting önskligt, att ri ieke.skola göra det så alldeles ensamma. Garantera oss att Preussen oekså är med!s Gnudbevars! Det engelska kabinettet framdrager ur sin portfölj en förtrolig skrifvelse från en preussisk statsman, deri denne under hand heligt lofvar att så framt: Sverge går med, går Preussen äfven; man vill handla i fullkomlig harmoni. Och när det så kommer till handling, händer det (en möjlighet bland otaliga, och för öfrigt en myeket sannolik möjlighet!) att H. M. Konungen af Preussen — desavouerar sin minister och bedyrar: detta har alldeles icke jag sagt! ... Oeh man står der med sin garanti! Låtom oss gå ett steg längre! Man nöjer sig ieke med att, enligt den åtminstone jemförelsevis aceeptabla grundsatsen: sman är sig sjelf närmast, begära att blifva hållen skadeslös, utan man börjar spekulera på konjunkturen och förklarar, enligt en god köpmanskaps regel, att man äfven vill ha litet för sitt besvär. Garantera oss — heter det — t. e. Finland! eller t. ex. ett stycke af Danmark, till fullföljande af Carl Johans stora skandinaviska ide! (Minnena hafva ju gifvit oss vid handen att denne utomordentlige monark bland mycket annat äfven var skandinav.) Jag vill nu ieke precist säga att vestmakterna skulle ha lust att afgifva ett dylikt slags garanti, men jag antager för ett ögonblick att det vore tänkbart. Godt! Vi göra kriget med, Ryssland förödmjukas oeh tvingas till den fred man vill. Så kommer uppgörelsen mellan segervinnarne. Finland eller en klump af Danmark är, som det heter, svårt, enligt traktaternas helgd. och med de stora makternas garanti. Men der kommer nu en knut på tråden, och det visar sig att man uppgjort räkningen utan värden. Finland protesterar, Danmark protesterar, liksom Norge tillät sig protestera mot det heliga fördraget i Kiel, och, hvad som måhända blefve icke mindre betänkligt, — Sverge, Sverge sjelf, underskrifver protesten, det svenska folket, hvars bättre känsla längesedan är på det rena dermed att vi år 1812, tack vare Carl Johans visa oeh ädla rådslag, försuto en gång för alla vår rätt till anspråk på Finland för oss, Finland såsom en del af vårt land, och hvars politiska samvete måste som ett ovärdigt hån tillbakakasta -hvarje statskonst, hvars sträfvan ginge derpå ut att för den kontanta aeqvisitionen af en kaka dansk jord sälja hela den skandinaviska iden (icke Carl Johans, men vår)! Der står man då åter med sin erhållna garanti, och hvad vill man få ut dem? Oeh hvad vilja de ärade .-kautionisterna?... Detta, anina herrar diplomater; är de politiska garantiernas historia i allmänhet! Tllusioner, gyckelspel, der man gör sin räkning på falska kort, men blir oftast sjelf mest bedragen! I gista kapitlet återkommer författaren till hvad han förut betecknat böra ske, och detta är att, såsom. han kallar det, bomarbeta 1812v. Huruvide detta numera är fullt möjligt, derom uttrycker han sig sålunda : Det är tyvärr endast alltför visst; att myeket af hvad året 1812 har på sitt samvete icke står för oss att göra ogjordt. Jag har redan yttrat det, Sverges rätt till Finland såsom en del af vårt rike och land blef försuten en gång för alla, sedan den ieke iakttogs då. : Skåret var änan då så nytt, och der var ännu så mycken lifskraft, svensk hfskraft, qvari den blödande ledamoten, att ett sammanvräxande ånyo vid jden tidpunkten hade varit möjligt, Aldrig har en .Å del af ett land, helst en provins med blandad nationalitet, -hållit trognare:och mera. kärligt fast vid det s hela, än. Finland höll. vid Sverge, oehskilsmessan var I för ess så mycket bittrare och af så mycket långDet skedde nu med känslor, något olika dem, hvarmed jag läst det några timmar förut. Det var sista gången mina ögon hvilade på det oulnade hladet I näcta öganhliek 13 det nå