Aftonbladet – 12 december 1855, sida 1

var nu endast att finna nmågom söm i vår nyktra tid och i detta lugna och förståndiga land ville inlåta sig i ett så äfventyrligt tidsfördrif. Ett ögonblick föll det mig in att resa till Frankrike eller Italien, der då säkert saker lätteligen och på ganska kort tid kunnat arrangeras nöjaktigt. Men jag afstod snart ifrån denna tanke. Jag ville icke till sjelfmordet — ty detta är dock alltid hvad jag nu går att utföra — lägga bördan af en tvungen landsflykt, och jag ville dock gerna dö i detta fria och sköna land, som jag så högt älskar och der jag njutit så mycken sällhet, Jag hade redan i och för mitt enda återstående mål ilifvet gjort ett par försök, hvilka dock misslyckats, kanske emedan man fann mig vara i en upprörd oeh orolig sinnesstärhning, i hvilken man förlät mig mycket, som eljest icke så lött ursäktats, — då underrättelsen om din hitkomst hann mig. Förlåt mig att jag då utsåg dig till min befriare. Jag fann att det var en tjenst, större än en menniska brukar bevisa en annan, hvilken jag utkräfde af den, som skulle icke blott bära det möjligen uppkommande juridiska ahsvaret för gerningen, utan äfven under sin återstående lefnad förföljas af den hemska tanken på att hafva afbändt en menniska lifvet, till hvilken han aldrig burit ett ögonblicks hat. Det var endast af en vänskap sådan som din som jag kunde begära ett sådant offer. Endast du kunde, då en gång verkliga förhållandet härmed blef dig bekant, förlåta den som vältrade på dig denna börda, emedan han sjelf icke längre kunde bära den som lifvet pålagt honom. Det kändes icke lätt eller ljuft att ännu under inflytandet af det första återseendets glädje emot dig utslunga dessa ord, med hvilka jag sökte att upptämda din vrede. Redan var jag nära avt uppgifva hoppet om att af din