Aftonbladet – 12 december 1855, sida 1

STOCKHOLM, den 12 Dee. Utrikes Korrespondensartikel. (Från Aftonbladets korrespondent.) Köpenhamn d. 1 Det. 1853. General Canrobert har nu afrest härifrån och man kan anse som afgjordt att han icke har haft någon bestämd mission af omedelbart framträdande betydelse, men att hans sändning snarast kan sägas ha varit af en förberedande och orienterande natur. Den stämning, som i allmänhet har visat sig för honom, har temligen troget afspeglat verkligheten, då den uttryckt bestämda sympatier för vestmakterna, men just icke någon entusiasm för aktift deltagande i kriget. Redai det att Danmark för gå kort tid sedan haft ett krig, afkyler något ifvern i detta hänseende eller låter den åtminstone icke framträda så skarpt som i Sverge. Emellertid måste man i afseende på sympatierna för kriget och de krigförande parterna göra en vä-sentlig skilnad, allteftersom man betraktar den ena eller den andra af våra politiska faktorer. Hvad konungen sjelf angår så har han till följd af hela sin natur rätt mycken lust att taga del i kriget, uti vestmakternas intresse, och hos hans personliga omgifning finnes i det hela samma tendens. General Canrobert synes också ha haft order att visa sig så förekommande som möjligt mot denna personliga omgifning, och specielt har man anmärkt, att konungens gemål, grefvinnan Danner, för första gången var närvarande vid en stor officiel taffel, den dägen då konungen hade gifvit audiens åt Canrobert. Annorlunda förhåller det sig med vårt lilla aristokratiska parti, hvars mest framträdande kapaeiteter äro några af de afgångna ministrarne och företrädesvis grefve Carl Moltke och general Hansen, och hvars centra äro arfprinsen och isynnerhet prinsen af Danmark, numera allmänt kallad Hamlet. Detta pårti är både sjelft och genom sinå intima förbindelser med de hessiska prinsarne, som vistas här, myeket rysksinnadt och döljer alls iekib att det anser Ryssland såsom sin egentlige skyddsherre och ett krig emot denne såsem upprörande oeh enaturligt. rå Det parti, som enligt sitt väsen skulle bilda -metsatsen till det nyssnämda, nemligen Bon devännernan, var under ett par års tid iafseende på den yttre politiken ense med junkrarne och giek med den största förnöjelse Ryislånds ärenden. Ieke långt efter sedan