Aftonbladet – 10 december 1855, sida 2

utom hela det öfriga sällskapet förenade sig om samma åsigt som G. uttalat, fann Robert sig tvungen att foga sig derefter, och man åtskildes vid midnatten, mindre glada och upprymda än början af samqvämet hade tyckts utlofva. Endast få timmar återstodo mig att ytterligare tillbringa i sällskap med min reskamrat, som fortfor att vara sluten och allvarsam. Det var för mig i dubbelt afseende påkostande att lemna honom nu, i en sådan sinnesstämning, men jag insåg det väl, att min vänskap här ingenting hade att uträtta och jag kunde äfven sjelf fatta behofvet för min vän, att efter en händelse sådan som denna få vara så mycket som möjligt ensam med sina tankar. Vi åtskildes således, som öfverenskommet var, följande morgon och reste hvar åt sitt håll. Ett dygn sednare hade jag hunnit målet för min färd. Bland den mängd af nöjen och förströelser, som här mötte mig, lyckades jag snart så småningom glömma det hemska intrycket af den början till äfventyr som jag i W. bevittnat. Ju mer jag tänkte på saken, desto sannolikare förekom det mig att, med sex veckor till besinningstid och med den klokhet ech lugn hvarpå jag hos min vän G. sett så många exempel, en strid på lif och död vore ingenting mindre än sannolik mellan två så bepröfvade vänner som G. och Robert, och detta för en ordvexling i ett dryckeslag. Jag kunde derföre icke annat än i hög grad blifva öfverraskad, di jag i slutet af sommaren i bladet bland döda fann namnet på den sednare. Jag läste det raer än em gång innan jag ville tro mina ögen. Efter en kort och häftig sjukdom stod der. Jag jemförde dödsdagen med den då vi sutit på gästgifvaregården i W. Det var på dagen sex veeker. Jag kunde icke längre