Aftonbladet – 10 december 1855, sida 2

LITTERATUR. Tvenne vändpunkter (1812 —1855). Ht bidrag till dagens politiska historia af O. P. Stursen-Becher. Göteborg 1855 (Pris 1 rdr bko). Författaren säger om de Bergman-Schinkelska Minnena: Om denna bok, jag ville nästan säga: denna sällsamma bok, vore att i sin ordning skrifva volymer; den utgör på visst sätt uppslaget till en hel särskild litteratur, den öppnar en inblick i så många hittills dunkla vrår af vår historia, den gifver oss på en gång lösningen till så många gåtor, den utmanar till vidare fullföljd i så många riktningar.o Det är en enda af dessa riktningar som vår författare fullföljt, nemligen den yttre politiken, men det bidrag han genom denna riktnings upptagande skattat till dagens politiska diskussion är all för vigtigt för att kunna fullkomligen förbises. I den första afdelningen, Åbofördraget, har författaren ur de Schinkelska Minnerax samlat och förvarat det vigtigaste af Carl Johans egna bekännelser rörande denna transaktion. Hvad som hos hr Bergman är kringströdt och sporadiskt är här sammanfördt och koncentreradt. Carl Johans minne vinner icke på en sådan blomsterskörd af hans egen vältalighet. Vi förbigå denna afdelning för att vända oss till den följande, som kallas Förskrifningens förnyande,. Författaren ger en kort analys af Åbofördraget och söker visa att Carl Johan vid flerfaldiga tillfällen, i öfverensstämmelse med detta fördrag, rent af handlade enligt direkta ryska ingifvelser, att många af denne furstes mest kuriösa attityder och mest öfverraskande regeringsåtgärder voro väsentligen härledda från vissa ryckningar i vissa hemliga trådar inom ett visst kejsarpalats i en viss stor halfasiatisk -hufvudstad, och att det intima förhållandet till Alexander genast vid dennes död öfverflyttades på hans högsinnade broder. En af Suchtelen till hans hof afgifven rapport, sådan den befinnes utgifven i en engelsk samling af diplomatiska urkunder, ger författaren här fanledning till en särdeles liflig skildring af Suchtelens person och de ryska diplomaternas ställning i allmänhet samt till beskrifningen af en ganska pikant händelse med hofvet härstädes. Det var Suchtelen som 1808 hade roat sig att genom falska svenska avisor inbilla Sveaborgs kommendant och garnison att Gustaf Adolf varafsatt, och som skrattande brukade bekänna — se de Bergmanska Minnena — att det med härsmakt hade varit omöjligt att taga denna fästning. Han hade ,införlifvat sig med Sverge, som han plägade kalla sitt nya fädernesland; han använde — enligt samma Minnen — allt sitt bemödande att genom mildhet och fördragsamhet vinna insteg hos konung och folk; han karesserade allt och alla, till och med vetenskap och konst; med ett ord, han var en oöfverträfflig rysk diplomat. En dag i April 1826 hade Suchtelen förstått att genom någon halfqväden visa väcka Wetterstedts nyfikenhet på några papper, rörande de från engelsk sida numera i konnivens med Ryssland pågående underhandlingarne med Porten, som nyss förut kommit med en rysk kurir. Wetterstedt fick se papperen och blef förtjust öfver det sålunda svenska regeringen visade förtroendes, men var reserverad för egen del och yttrade intet eget omdöme. Nu var det frågan huru Suchtelen skulle kunna väcka äfven Carl Johans nyfikenhet, för att få uppläsa papperen inför honom sjelf. Detta var den lättaste sak i verlden; men låtom oss höra huru hr Sturaen-Becher, efter Suchtelens egen rapport, berättar den: Följande dag, den 22 April (Suehtelens rapport till Nesselrode är af den 23 s. m.), erhöll den ryska ministern från grefve Wetterstedt en liten note afinnehåll att kenungen önskade ännu samma dag gifva Suehtelen företräde. Det behöfver icke sägas, att denne infann sig på det bestämda klockslaget med sina papper under armen och bugande, som vanligt, så djupt att plymerna vidrörde golfvets. Carl Johan mottog honom, såsom Suchtelen sjelf beskrifver, med öppna aj H isade sig högligen empresså ANA, IATA