Aftonbladet – 6 december 1855, sida 2

ken de främmande diplomaterna sökte och lyckades förlama Turkiets ansträngningar och afböja Lilla Wallachiets resning emot ryssarne, på samma gång de sednare voro i fall verksamhet att insurgera Portens Kristna och slaviska befolkningar. Att Omer pascha ej begagnade sina truppers första segrar, att han ej försökte angripa de öfverragkade ryssarne och kasta dem öfverända — denna gåta har nu blifvit löst: diplomatien tillät det icke. På österrikiska internuntiens föreställning -beslöto vestmakternas representanter i Konstantinopel att hos. Porten påyrka, det Omer pascha skulle beordras att åtnöja sig med sina vunna fördelar och gå tillbaka öfver Donau. Framför: allt finge det medlande Österrike icke oroas och göras bekymradt genom krigsteaterns alltför störa närmande till dess gränser. Ryssarnes återtåg ur Wallachiet anser författaren verkligen hafva föranledts af strategiska konsiderationer, ingalunda till: följd af den österrikiska interventionen. Efter att strängt hafva klandrat den allierade armens första -överksamhet vid Donau, som som snart blef en nödvändighet, sedan furstendömena utrymts af ryssarne, och väckte bekymmret om huru man skulle skaffa armån. något att. göra, öfvergår författaren till kriget 1 Asien. Här borde :den egentliga krigsteatern enligt hans åsigt ha blifvit förlagd... Här var Rysslands svagaste punkt; här hade.man genom att kraftigt understödja turkarne, organisera tscherkessernas motstånd och icke stöta georgierna, hvilka såsom kristna. voro mera benägna för Ryssland, kunnat verka mycket. Man. gjorde motsatsen at allt detta; turkafne understöddes icke; med ischerkesserna fick det gå hur det kunde; zeorgierna öfverlemnades åt Furkiets godtfinnande och blefvo behandlade som en eröfrad. provins, tills. ryssarne,innan kort gjorde slut på detta öfverherrskap: Fälttåget på Krim ogillas här både till ide och utförande . I förra hänseendet söker fört. visa, att efter ett klokt utfördt krig vid Kaukasus (till hvilka trakter ryssarne haft vida svårare att transpörtera trupper än till halfön). Krims eröfring skulle likasom en mogen frukt ha fallit af sig sjelf. Hvad utförandet åter angår, underkastas detsamma en sträng strategisk granskning. En fransk general, vittne till den ryktbara engelska kavalleriattacken, yttrade derom: Cest tres beau, mais ce nest pas la guerre.: En rysk general yttrade om samma manöver till en fången engelskoofficer dagen derpå: , La charge que vous avez fait hier. etait tres belle, mais, permettez moi de vous le dire, aussi trås bete... Emot öfverbefälhafvarnes personligheter förfares föga mindre skonsamt. Värst far förf. fram med S:t Arnaud, hvars kompetens till den höga platsen han ej kan finna ha legat i något annat än marskalkensmeriter såsom brukbar decembrist. Lord Raglan erkännes såsom en man af obestridliga förtjenster, och ständigt opponerandesig emot olämpliga åtgärder; men dels var han: för gammal, . dels .omgifven af.en eländig stab. Emot Canrobert antydes ett lätt ogillande, emedan denne fältherre af samvete och den djupa känslan af det omätliga moraliska ansvar, som hvilade på honom, ansåg sig förhindrad att våga en coup de main, då utgån en likväl visade, att fördröjandet blef vida dyrare än en sådan skulle ha varit. För öfrigt var han mindre skicklig att skrifva prunkande rapporter än Pelissier, hvilken dessutom hade den fördelen, att hans utnämning inträffade samtidigt med ankomsten af betydliga förstärkningar. Förf. förutser fästningens fall, nemligen södra sidans; men befarar, att deraf lika litet norra sidans intagande som halföns fullständiga ockupation blifver en gifven följd. Förf. slutar sin skrift med betraktelser öfver Rysslands makt, Österrikes ställning samt sättet huru kriget rätteligen bör föras. Han anser Rysslands makt för närvarande hufvudsakligen stödja sig på fyra faktorer: 1:o den oinskränkte czarens fasta, ensamt gällande vilja; :2:o folkets blinda eller tvungna lydnad; 3:0 panslavismens id; 4:o en talrik här. Dessa vigtiga faktorer försvagas dock lyckligtvis i icke ringa mån, den första derigenom, att verkställandet måste anförtros åt bristfälliga och svaga verktyg, hvilket ofta är händelsen i Ryssland, der det råder stor brist på inteligenta förmågor; den andra af den civilisation, som ovilkorligt verkas genom den närmare beröringen med Europa, hvarvid derjemte bör tagas i betraktande; att de 21 millioner lifegna på sin höjd få anses såsom en neutral makt; den tredje nemligen panslavismens id genom polska hatet och den emellan vestslaver och östslaver rådande olikhet i religion; den fjerde genom saknaden af intelligens och sjelfkänsla hos ryska armåens soldater, hvarföre ock denna armå så litet förmått uträtta i det lilla kriget, utan alltid måst söka sina vapens framgång genom angrepp i massa. Hvad Österrike åter angår, denna makt, hvilken på sednare tider, i stället för att vilja vara hvad den till följd af sin natur är och måste vara, nemligen en federationsstat, äflats att blifva en centraliserad, byråkratisk, finner förf. just på grund häraf vestmakterna ej af detsamma ha annat att vänta, ej böra fordra annat-än ett bestämdt svar på den redan nog länge fördröjda frågan : för eller emot? Vinsten för de allierade af det förra alternativets antagande vore enligt förf:s mening ganska problematisk, enär le österrikiska massorna, bragta i konflikt ler båda slagen af menniskor. De torde väl också finna det litet besynnerligt, att höra att ag så der helt plötsligt far min väg utan att