Aftonbladet – 6 december 1855, sida 2

der båda slagen af menniskor. De torde väl också finna det litet besynnerligt, att höra att jag så der helt plötsligt far min väg utan att förut hafva rådfört mig med dem. Men så få de ursäkta det. denna gången. Man är icke alltid stämd för att iakttaga formaliteter. Kom nu med hem och hjelp mig att göra i ordning mina saker, så skola vi ställa om en brylå längre fram på morgonen. Gud vet huru snart vi nästa gång dricka ett glas tillsamman. Ett par månader hade redan förflutit sedan Gustaf återsett sitt fädernehem. Man hade under denna tid haft tillfälle så småningom vänja sig vid de större och mindre förändringar, som tre långa år å ömse sidor medfört och som vanligen bjertast framträda hos en yngling, återvändande från gin första egentliga utflygt i verlden. Mycket i den hemkomnes sätt och väsende, som under de första dagarne förekommit de hemmavarande nytt och främmande och ibland varit nära att framkalla en viss skygghet, hade numera efterhand bortfallit eller åtminstone förmildrats, och han var snart åter, som Amanda uttryckte sig, den gamle, käre Gustaf, endast manligare, förståndigare och vackrare än någonsin. Om möjligtvis någon gång Maria af de allt -kortare och mera sällan återkommande brefven trott sig ega anledning befara någon början till kallsinnighet eller glömska å Gustafs sida, så måste åtminstone nu hvarje sådan misstanke försvinna vid åsynen af den oroliga och passionerade hängifvenhet hvarmed hans blickar oafbrutet och öfverallt följde henne; Det tycktes som hade för honom allt försvunnit, det förflutna likasom det tillkommande, ochatt ban endast lefde för säligheten af det nusom var. Också sågs han, så ofta samtalet fördes på hans förestående afresa, hastigt och med ifver skynda ifrån detta ämne, och vanligtvis hette det då: def blir minsann nog ännu tid att tänka på den saken. Låtom oss nu vara glada, medan vi äro tillsammans. Och bland dem, som uu omgåfvo Gustaf, fanns också ingen som hade haft hjerta att för:he