Aftonbladet – 5 december 1855, sida 2

vänner — sådana finnas icke mera,. Ni skall vara en mycket likgiltig och ouppmärksam åhörare eller också källaren mer än lofligt illa försedd, om han icke slutar med att bedja er dricka ctt glas för de flydda, glada studentären. För de flesta personer af en mera framskriden ålder utgör, tyckes det, deras hängångna ungdom en grönklädd oas med sorlande källor och doftande blommor i en för öfrigt mer eller mindre stenbunden öcken. Kanske finnes likväl för en yngling intet ställe, der han för en kommande ålder kan inhösta minnen af en rikare och mer oförgänglig fägring än bland varmhjertade och lefnadsglada akademikamrater, med sinnen öppna för allt hvad lifvet eger stort och sannt och upphöjdt. Mer än en af våra skönaste dikter likasom af våra herrligaste tonskapelser, hvilka i dessa studentsamqväm först framkallats till lif, bära ett ojäfaktigt vittnesbörd om sanningen häraf, Att emellertid ett sådant der lif af sång och poesi, bacchanalisk fröjd och ett dolce far niente, som mången gång efter godtycke kan utsträckas till hela år, skall sluka många och rika offer, det bör knappt förefalla underligt. Man vill gerna återkalla den stämning i själen, hvilken, i det festliga ögonblicket, öfver hela det eljest torra och prosaiska hvardagslifvet utbredde ett sådant tjusande rosenskimmer, och man söker uppnå detta mål genom att snart dagligen fortsätta dryckoslagen på källare och schweitzerier, der man slutar med att blifva en hemmavand kund. Men det går en härvid såsom alltid i lifvet då man vill tömma nöjets bägare ända i botten. Det ambrosiska doftet a nektarn är längesedan fösvunnet, och man ser sig hänvisad till dräggen allena. Och dermed lär en vanan så småningom att åtnöjas. Så ser mer än en yngling, för hvilken sången och vänskapen; adlade den första orgien till en af ungdomsr