Aftonbladet – 1 december 1855, sida 2

och att de visgerligem aldrig kunnat föreställa sig att saken vore omöjlig att någonsin ernå, hvilket blefve följden om hr Theorells åsigt godkändes. — Ordföranden (hr Schartau) erinrade att ingen församling ett sig obehörig att behandla frågan, och att om församlingarne äro beböriga, så är äfven sockesntämmonämden det. 1 sjelfva Kungsholms församling, der fastighetsegarne yttrat sig mot saken och der en protest blifvit af flera ledamöter afgifven, har man dock icke ifrågasatt behörigheten. Kongl. Maj:t syntes också, i resolutionen å Kungholms församlings besvär, genom yttrandet att ej vilja taga besvären i öfvervägande förr än frågan förevarit i sockenstämmonämden, hafva ansett densamma behörig. Detta allt oaktadt ansåg ordföranden det på nämden bero att anse sig behörig eller icke behörig och uppmanade talarne att nu först inskränka sig till denna fråga. — Justitiekansleren v. Koch bestred hr Theorells yttrande. : Det vore visserligen svårt att gifva en bestämd definition å de angelägenheter som vore kommunala, och något lagstadgande funnes ej härom. Englands djupsinnigaste statsrättslärare kommo icke längre än till den enkla, men obestämda regeln, att hvad som påtagligen eiler högst sannolikt vore till gemensamt bästa för en kommun utgjorde äfven en kommunalangelägenhet. Om än gränsen mellan statsbestyr och kommunalangelägenheter vore svår att uppdraga, så borde likväl en utväg sökas, som på en gång skyddade mot en förhatlig sockendespotism, och derjemte icke förlamade kommunens utveckling. En sådan fann talaren i vår stads kommunallag, der kommunens röstberättigade ledamöter afgjorde hvad som vore kommunalangelägenhet, med öppen rätt för dem som häraf ansåge sig förnärmade, att vända sig med sin klagan först till öfverståthållareembetet och sedan till Kongl. Maj:t. Tillstöd för denna sin mening uppläste talaren ett yttrande af professor Bergfalk. Till stöd för lämpligheten af att utföra vattenledningen såsom en kommunalangelägenhet, uppläste talaren ett yttra: de af den ryktbare Horace Say. — Notarien Fogelström ansåg nämden obehörig. — Alderman Westin likaledes, som erinrade om frågans ofantliga vigt såsom prejudikat för framtiden; samt huruvida svenska folkets urgamla sjelfbeskattningsrätt skulle borttagas. — Intendenten Nyström talade för nämdens behörighet och frågade hvad som skulle hända, om nämden nu förklarade sig obehörig? Den skulle ju då undandraga sig att åtlyda sockenstämmoförordningen, som bjuder att den skall sammanjemka församlingarnes beslut och således tydligen måste upptaga de till densamma i behörig ordning hänskjutna frågor. — Öfverste Hazelius ansåg frågan ganska enkelt slitas af sockenstämmoförordningen, som sade att en församling finge åtaga sig afgifter till ,gemensamma behof eller kommunalangelägenheter,. Vatten vore väl ett hehof: en vattenledning ett lättadt behof. Det vore väl obestridligen gemensamt, då alla Stockholms kommu ner medgifvit det, och borde väl således äfven anses som en kommunalangelägenhet. Svenska folkets beskattningsrätt vore i en fråga rörande en viss kommun, ännu säkrare förvarad då den låg hos kommunen sjelf, än till och med hos Rikets Ständer. — Expeditionssekreteraren Brandel yttrade, att om den fråga som hr Theorell väckt, skulle anses som rättsfråga, vore den ej så lätt att slita. Men den vore ej detta, utan endast en fråga från öfverståthållaren till församlingarne om de önskade en vattenledning. Öfverståthållaren borde härpå få svar. Nämden vore således behörig, — Fabrikör Bergström ansåg saker vara en kommunalangelägenhet och förordade dess nytta. — Tullförvaltaren Ahlzell ansåg det vara så orimligt att ifrågasätta nämdens behörighet, att han förvånades öfver att ordföranden ej derå nekat proposition. — Ordföranden uppgaf de skäl, hvaruppå han ansåg sig ej hafva rättighet att neka någon proposition som framställdes. — Expeditionssekreteraren Brandel försvarade ytterligare behörigheten. Det vore orimligt att en kommun ej skulle få anse ett behof vara kommunalt, orimligt att en liten minoritet skulle kunna hindra en majoritet att anse ett nytt behof vara ett behof, ehuru det ej vore nämdt i gamla författningar. Medicinalrådet Berg och häradshöfding Montelius talade för behörigheten. — Grefve Gyldensvolpe trodde proposition borde vägras på orimliga förslag och ansåg detta vara ettsådant. Härefter gjordes proposition på om nämden ansåg sig behörig att upptaga frågan, hvilket besvarades med ett nära enhälligt ja. Mot detta beslut anmälde hr Theorell sin reservation, emedan han ansåg det lagvidrigt och ledande till de vidunderligaste och förderfligaste resultater. — I denna reservation instämde hrr Fogelström, Westin, Littorin, Winge och Drougge. Nu först företogs öfverläggningen om första punkten, hvarvid ordföranden förklarade att han ansåg denna punkt i sin helhet fordra, för bifall, ett röstantal af två tredjedelar eller 40 röster, enär det. rörde beslut om utgifters åtagande, men att detta ej hindrade nämden att punktvis taga preliminära beslut. Doktor Carlson föreslog, att i stället för lånesumman 765,666 rdr 32 sk. borde den lemnas obestämd, emedan den berodde på huru stor ränta kunde af de lofvade bidragen från åtskilliga stadsmyndigheter erhållas. — Expeditionssekreteraren Brandel ansåg detta blifva vådligt. — Alderman Westin talade emot hela förslaget såsom föremål för enskild spekulation, och ej för kommunen. — Kongl. sekreteraren Theorell ansåg likgiltigt huru stor summan nu antogs, emedan den med säkerhet komme att många gånger öfverskridas, och uppgaf ofantliga summor som flera utländska vattenledningar kostat, ehuru på jemn och vida fördelaktigare mark än Stockholms, exempelvis Marseilles. — Doktor;Carlson föreslo. att ordet högst skulle sättas framför summan. — Hr Brandel förklarade sig då belåten. — Justitiekansleren v. Koch talade för bifall till punkten. — Tullförvaltaren Ahlzell önskade uppskof med frågan samt tillsättande af en sakkunnig komitå för att granska förslaget och till nämden inkomma med ett utförligt sådant. — Häröfver uppstod en ganska långvarig debatt. — Hrr Nyström, Brandel, Hazelius, grefve Gyldenstolpe m. fl. talade mot uppskof. Hrr Berg; Loven, Ahlzell för. Hr Fogelström mot hela företaget. Slutligen beslöts att icke en komite skulle nedsättas. Härefter begynte ånyo öfverläggningen om sjelfva hufvudfrågan eller första punkten. Expeditionssekreteraren Brandel bestred för sin del första punktens afgörande, innan Ladugårdslands församlings vilkor i andra punkten, om hufvudrörens ledning inom alla församlingar, först blifvit bifallna. — Ordföranden föreslog nu, med anledning häraf, att andra punkten, jemte den första, skulle på en gång företagas, hvilket bifölls; hvarefter hrr Nyström, v., Koch m. fl. yttrade sig för billigheten af Ladugårdslands församlings begäran. — Hr Ahlzell talade för antagande af Katarina församlings vilkor; hrr Almgren och Montelius för Marias, samt komminister Janzon till förmån för Adolf Fredriks. Sedan öfverläggningeh länge vändt sig omkring alla de särskilda församlingarnes anspråk, föreslog öfverste Hazelius att, då klockan nu vore 10, nämden ville uppdraga ordföranden att, med biträde af tre af honom utsedde ledamöter, en från hvardera af Ladugårdslands, Maria och Katarina församlingar, till nästa sammankomst inkomma med förslag till ny redaktion af 1:a och 2:a punkterna, hvilket förslag på ordförandens proposition bifölls, och föreslog han hrr DuandAl MMMantelasa anhkK Ahl All