Aftonbladet – 1 december 1855, sida 2

Carl ännu ett namn. Säg mig, är det icke Adolf? — nej. Du har väl tusen gänger hört att jag heter Alfred., Alfred! ja, så är det. — Det var skada det. Men säg mig ändock, har det aldrig funnits någon i verlden som kallat dig Adolf? Af ett infall — du vet att kärleken har många sådana — eller af någon annan anledning, t. ex. för någon liten mystifikation, kunde äd väl ändock hafva händt. Du minnes icke et 2n Nej, minsann jag det gör, och inte begrier jag heller det ringaste hvad du menar. — Adolf? Huru i all verlden skulle jag kommit att heta Adolf? Åh, käraste vän! besynnerligare saker har man då sett gå för sig. Och hade far din och presten, som döpte dig, sammansvurit sig om att du skulle heta Adolf, så hade du väl haft svårt att undgå det. Men du känner ju af gammalt mina nycker. Jag har just i dag fattat en sådan särdeles förkärlek för det der namnet. Gud vet hvarifrån sådana der infall komma. Jag kommer i hast icke ihåg någon enda af mina vänner som heter så. Men om jag någon af dagarne skulle skrifva ihop en novell, så komme min hjelte visst att få det namnet, och det kunde då ju så gerna blifva du som någon annan. .Tackar för äran, fast den just icke är mycket att stå efter. Och dessutom kunde det väl ändock lätt falla dig in att i morgon vilja döpa om mig till Peregrinus, i öfvermorgon till Erland, en annan dag kanske till Zorobabel eller något annat fanstyg. Tror du icke det sjelf ?, Kanske. Men låtom oss återgå till ämnet. Det var således friherrinnan S. och hennes dotter. Jag har aldrig hört talas om dem förr.