Aftonbladet – 1 december 1855, sida 2

Berättelsen om friherrinnan S:s öden var den icke särdeles ovanliga om en familj som, efter att hafva framlefvat en hel mängd af år i lycka och välstånd, finner sig helt plötsligt försatt i armod och tvungen att genom eget arbete söka förtjena sitt lifsuppehälle. Det var vid Lauras — så hette brefskrifverskan — sjuttonde år. kort efter det hon som en ung, skön och rik arftagerska gjort ett det mest lysande första inträde i verlden, som hennes far bortrycktes af en häftig sjukdom. Huset befanns vid hans död vara ruineradt. Dels ungkarlsskulder, dels borgensförbindelser för vänner och bekanta, men framför allt det i våra dagar vanliga förhållande, att der äfven tillgångarne äro betydliga, så att de utan skada medgifva det mest komfortabla lefnadssätt, detta dock skall ställas på en fot, mera lysande och kostsam än kassan tillåter, hade längesedan undergräft och slutligen helt och hållet förskingrat en vid giftermålet erhållen betydlig förmögenhet, ehuru genom skickliga transaktioner det lyckats baron 5. att ända intill slutet af sin lefnad för verlden liksom för sin familj dölja det verkliga förhållandet. Hvilken hvardagshändelse är ieke detta, som vi så ofta se upprepas? Och dock huru många tårar, huru mycket lidande, huru många krossade planer, brutna förhoppningar medför icke hvarje sådan våldsam omkastning, och — kanske dock det bittraste af allt — hvilken grym erfarenhet medför den vanligtvis icke om arten af vänners trofasthet och tillgifvenhet, på hvilka det förut gjort en så godt att få tro! Friherrinnan 8. bar det oväntade, dubbla slaget så som det bör bäras och lät, huru. djupt hon än led, icke undfalla sig någon modlös klagan. Så snart den första, häftigag ste sorgen efter mannens frånfälle tillät henne vända gina tankar på yttre föremål, skymdade