Aftonbladet – 28 november 1855, sida 2

I hvad mån åter sedermera anledningar förekommit att hos nationen väcka farhåga för, eller -misstanka om några onationella, hemliga förbindelser med en främmande makt — hvilket Svenska Tidningen stämplar såsom det svåraste regentbrott — på ett annat ställe förräderiv; — det beror mycket på både hvad man menar med onationella förbindelser och med förräderi, och hvilket synes förtjena närmare utredas. Att ett folk och dess regering böra betraktas såsom ett, har Svenska Tidningen ofta yrkat; och att en regering skall anses vara till för folkets skull, men icke folket för regeringens skull eller blott för att regeras — det har väl icke specielt varit framhållet i Svenska Tidningen, men är skäligen allmänt antaget och har aldrig direkt varit motsagdt. Om likväl en regent, för att befordra och befästa sitt enskilda intresse, äfven der det kan komma i strid med folkets, i hemlighet afslutar med en annan regent en öfverenskommelse, hvarigenom de ömsesidigt förpligta sig till ett ständigt och orubbligt förbund sinsemellan emot hvem det vara må, och att till upprätthållande deraf den ene skall vid första påfordran skicka en armå in i den andres land och ställa den till hans disposition, — då är detta icke ett förräderi af samma art som om man under brinnande krig öfverlemnar en armå eller fästning åt fienden, icke af samma art som Görgeys i Ungern eller Cronstedts vid Sveaborg. Men det är likväl och blir och har i alla tider varit betraktadt såsom ett förräderi mot folkets och landets sanna intressen, och således såsom onationelt i så hög grad som möjligt att, genom sådana särskilda hemliga öfverenskommelser, vare sig vilja binda landets framtida yttre politik och ställa den utanför eller i oberoende af de tänkesätt som nationen kan komma att hysa under olika förhållanden, eller att i hvilka fall som helst för egen, personlig fördel påkalla och använda utländsk krigsmakt emot landets egna undersåter. Att underrättelsen om det så kallade familjfördragets tillvaro väckt en sensation af mer eller mindre ovilja och hos många ända till afsky ibland svenskarne, kan derföre icke väcka förundran, utan att man behöfver tänka på annat än möjligheten af det bruk hvartill detta fördrag kunnat användas. Att denna känslas rättmätighet icke blifvit förnekad från något håll, att man öfverallt, åtminstone i tysthet, erkänt att deruti låg ett svårt regentbrott,, det bevisas af den ifver hvarmed man bemödat sig öfvertyga nationen om att detta fördrag numera till sin kraft och verkan upphört. Den förklaring som i detta hänseende blifvit gifven genom Postoch Inrikestidningens redaktion, hvilken sade sig hafva erhållit fullmakt dertill, är väl icke så ampel att man ju hade kunnat önska den bättre, emedan frågan om tillförlitligheten hänger icke blott på den trovärdighet man vill sätta till redaktörens ord, utan ock derpå huruvida han rätt fattat sitt uppdrag. Sedan denna förklaring afgifvits, är det emellertid i alla afseenden det bästa att taga den för god och såsom lemnad på grund af verkligt uppdrag utan alla förbehåll; ty genom ett sådant antagande har nationen tillika bekommit en försäkran att inga särskilda band vidare fästa vår konungaätt vid den ryska politiken; och om detta å ena sidan är en tillfredsställelse att erfara, så ålägger det å den andra regeringen en om möjligt ökad förpligtelse, emedan en politisk tendens i Rysslands intresse, men i strid mot Sverges sanna fördel, måste blifva dubbelt anmärkningsvärd om den icke föranledes af ett yttre tvång utan af inre böjelse. Den nästa delen af frågan är: Hafva några andra omständigheter, oberoende af 1812 års politik såsom historisk händelse betraktad och oberoende af familjfördraget, kunnat gifva anledning till farhåga för ryska sympatier hos regeringen? Och om en sådan farhäga eller misstanka existerat, hvarifrån har den haft sitt ursprung? Är det från de Bergman-Schinkelska Minnena och deras kommenterande, såsom Svenska Tidningen vill göra troligt, eller ifrån andra orsaker? Denna fråga har redan genom åtskilliga föregående afhandlingar varit upptagen till besvarande, och sednast på ett klart och förtjenstfullt sätt i Aftonbladet för måndagen, gehom den utredning som der lemnas af den bekanta neutralitetsförklaringens beskaffenhet, det onödiga i flere dess bestämmelser, hvilka tydligen voro ensidiga och icke kunde lända annat än till Rysslands fördel, samt dess olyckliga sammanträffande och yttre likstämmighet med enahanda förklaring från Danmark, och hvars inre, hemliga beskaffenhet enligt hvad man numera känner var sådan, att de ministrar, som deltagit i densamma och i påföljande åtgärder, blifvit ställda för rätta och af allmänna åklagaren verkligen blifvit anklagade för priksförräderis. Blott en anmärkning härvid är ännu att tillägga. Man erinrar sig, och detta är äfven i förbigående vidrördt i Aftonbladets måndagsartikel, buru, när neutralitetsförklaringen utkom, Svenska Tidningen flitigt bemödade sig att få allmänheten att tro, att Ryssland skulle ondgöras häröfver, och huru den beskedliga redaktionen anropade Ryske kejsarens storsinthet, att icke taga detta steg allt för illa; äfvensom vidare den bekanta manövern af samma tidning att berätta rykten om ryska flottans utsågning från Kronstadt, om hotelser med ryska truppers öfvergång på isen m. m., allt för hvarje gång som penningeanslag behöfdes hos ständerna. Nu är det icke nog med att allmänheten snart insåg huru pass mycket allt detta hade att beoda. d. v. sg. huru litet grund det hade i